dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Nicolette: Life Loves Us
Life Loves Us (CD) Nicolette
2005
Early Records/Import
8/10

Ordet är egensinne

Lyssna

Sök efter skivan

Nicolettes senaste skiva kom 1996. Några av er minns henne kanske som en av vokalisterna på Massive Attacks utmärkta andra skiva, ”Protection”, från 1994. Till skillnad från senast, då hon jobbade med flera av de då hetaste europeiska elektronikaproducenterna, har hon den här gången gjort det mesta själv. Det har tagit hennes musik i en delvis ny riktning som inte liknar någon annans. Kanske behövdes det nio år för att hinna med alla de resor runt jorden som färgat skivan vackert gul?

Hennes rötter finns i Skottland och Nigeria, hon har växt upp i Frankrike och Schweiz. Mest av allt hörs det ändå att hon mognat musikaliskt i London. Där växer ett distinkt europeiskt storstadsljud färgat av den smällkaramell som bara mångkulturen kan ge. Idag kallar vi det brittiskt trots att det så uppenbart innehåller klanger från hela världen. Allt vilar på en matta av trummor som för det ovana örat kan verka ogenomträngligt. Under årens lopp har det kallats drum'n'bass och jungle för att senare utvecklas till grime och eski-beat.

Nicolette har gett de smattrande trummorna från 90-talet ett andra liv. Hon blandar musikmålarburken med soul, jazz och pop. Det är i ena stunden drömskt och skirt, vackert och mjukt, svepande och harmoniskt. I andra är det hårt och kallt, intensivt och pulserande, stressigt och kompakt. Storstadsljud och brutna beat.

Mitt i allt står hennes röst oantastligt klar. Hon drar ut på toner och smeker dina öron. Rösten dansar runt tonerna som ett ystert barn en midsommardag med hela famnen full av vita blommor. Hon tar inga genvägar utan lockar snarare med en oväntad omväg. Inte nödvändigtvis med eller mot musiken, hellre runt omkring. Sång i jazztraditionen.

På något sätt är det i hennes värld självklart att rama in den bubbligaste av låtar med isländska (att ”High Wave” sedan låter som en lycklig gejser gör valet bara mer självklart). Inledande ”Groovy” är en uppfunkad cover av Simon & Garfunkels gamla 60-talshit ”The 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy)”. Klart den ska bäddas in i samplad franska. ”Soulfully” drivs av harpor och den finaste scratch jag hört på många år. Ovanpå allt viskar Nicolette förföriskt samtidigt som hon lånar sångmelodier ur musikalvärlden.

Det här är sjuttio minuter kärlek till världen. De tog nio år att föda. Jag vågar säga att det var värt väntan.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2005-10-21 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-16 15:46

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3471

3 kommentarer

först! :)

Medlem 2005-10-21 01:51
 

"Billie Holiday on acid"

Medlem 2005-10-21 16:48
 

ska definitivt kollas upp.

Medlem 2005-10-21 20:03
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig