Vid den legendariska konserten i Madison Square Garden, då Bob Dylan firade trettio år i skivbranschen, hade han speciellt bett Nanci Griffith framföra hans ”Boots of Spanish Leather”. Hon fick inte vara med på skivan som senare gavs ut från konserten, men för någon som har skrivit så mycket eget material är det konstigt att […][...]

De tre vinnarna av Tom Waits-sjuan ”Lie to Me” är Jonas Hellberg, Arvid Lundström och Rikard Johansson. Grattis till er! Skivan kommer på posten.[...]

Juletid brukar alltid vara samlingstid. Vi översköljs av ihopsamlade spår från karriärer (”Med ett extra spår, aldrig tidigare utgivet [förutom på den där singeln som vi hoppas ingen kommer ihåg]”), på tema (”En till julskiva behöver väl alla?”) eller för någon fin sak (”Vi tar bort vår skuld genom att samla ihop pengar till de […][...]

Det känns fullt logiskt att rubriken här ovan är lånad från en titel på The Exchange Session Vol 1. Framförallt för att den sammanfattar exakt vad skivan handlar om. Ett möte mellan elektronik och organiska rytmer. Mellan primitivt och modernt. Mellan maskin och människa. Allt med målet att se om det går att sammanfoga och […][...]

Som band betraktat var Raymond & Maria aldrig särskilt intressanta. Istället var det reaktionerna de gav upphov till – kritiken, misstänksamheten, konspirationsteorierna, ja, the whole popvänster shebang – som kändes väsentligt. Framförallt det här med att vara äkta. Keeping it real, liksom. Ni kanske minns det, just som Erik Zsiga avlossat sin första kula smög […][...]

Nu börjar det igen. Lagom till hösten och lervällingen som muntert stänker över oss från passerande bussar anländer en plufsig, osorterad lösdrivare med klonkiga instrument och en röst som rinner ur högtalarna som graffitti i lös vikt. Dags för Tom Waits. Han gör Tom Waits-musik. I början var Tom Waits-musiken långa noveller med miljöer och […][...]

Kris (5:10 PM): Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel. dscola22 (5:11 PM) : Rätt förståeligt. Det står […][...]

Så hörde jag en röst ur hopen. 'Tja, alla genier är ju fyllon!' Som om det förklarade saken och fick den ur världen. En till som sett för många filmer. (ur ”Postverket” av Charles Bukowski) Nej, det är ingen återutgivning. Och nej, här finns inga alternativa versioner eller osläppt material eller ens någon rökig celluloidsnutt […][...]

”Alice” är lugnare och jazzigare än syskon-skivan ”Blood Money” som släpptes samtidigt, våren 2002. Precis som ”Blood Money” är ”Alice” musik från en teateruppsättning av Robert Wilson. Pjäsen sattes upp i Hamburg 1992 och baserades löst på Lewis Carrolls förhållande till Alice Lidell (hon som var förlagan till ”Alice i underlandet” och ”Alice i spegellandet”). […][...]

Föreställ dig följande: Du befinner dig på en bar i en bortglömd småstad någonstans i sydvästra USA. Det är strax före midnatt. Ett fåtal personer, klädda i det som hade varit senaste cowboymode om det hade varit för tio år sedan, sitter utspridda vid dom av tomglas överfulla borden. Tobaksröken bäddar in hela sceneriet i […][...]