Recension
- Alice (CD) Tom Waits
- 2002
- Anti/Epitaph
Den andra skivan, lite senare än väntat
Lyssna
Externa länkar
- Officiell Tom Waits
- En kanske inte helt välplanerad, men fyllig webb. Citatsidan är inte uppdaterad på länge, men rätt kul.
- Anti/Tom Waits
- från skivbolaget Anti. Titelspåret finns för nedladdning.
- Robert Wilson
- har regisserat både "Alice" och pjäsen som "Blood Money" är musik till.
”Alice” är lugnare och jazzigare än syskon-skivan ”Blood Money” som släpptes samtidigt, våren 2002. Precis som ”Blood Money” är ”Alice” musik från en teateruppsättning av Robert Wilson. Pjäsen sattes upp i Hamburg 1992 och baserades löst på Lewis Carrolls förhållande till Alice Lidell (hon som var förlagan till ”Alice i underlandet” och ”Alice i spegellandet”).
Vackra, trumvispade bakgrunder lägger tonen för en sorgsen Tom som sjunger om regndroppar på fönstret och olycklig kärlek. ”Alice” är skivan att välja för de som uppskattar en mjukare, tryggare Waits. Sträva fingrar som ändå tröstar mjukt, en själ som aldrig hetsar upp sig i onödan och som du kan luta dig mot när du inte orkar mer.
Skivan börjar med med titelspåret. Omåttligt vackert och sorgset. Fortsätter med ”Everything You Can Think” som stöts fram och målar en bisarr verklighetsbild som ändå känns sann. I ”Kommienezuspadt” ljudhärmar Tom och jag ser en bild av en galen varieté-artist som dansar i ett gathörn, utan stopp och utan reson. Mitt hjärta blir tungt av ”Poor Edward” med sina dystra stråkar. Och som för att jag inte ska gå ner mig totalt lyfter bandet och Tom direkt upp mig med hjälp av ”Table Top Joe”. Och istället för att börja gråta vill jag med ens kroka arm med en vän och gå aspackad nerför en mörk gata, en varm höstkväll och diskutera lysande framtidsplaner som till exempel Toms förslag att gå med i en cirkus.
Tyvärr faller skivan lite sen. Det finns några godbitar här och där, men i stort är det lite för mycket dravel över avslutningen. Kanske är jag mätt vid det laget, kanske är det inte så bra. Men det spelar inte så stor roll. Trots att jag inte nämnt alla spår är vi redan uppe i sju bra låtar på den här skivan. Då kan det kvitta att jag tröttnar lite på slutet.
Publicerad: 2002-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2008-05-25 23:31
7 kommentarer
Where have you been, my darling young one?
#
Mule Variations, Blood Money och framför allt Alice är riktigt bra plattor, men jag vill ofta påminna om Waits ”åttiotalstrilogi”.
Closing Time recenserades här och fick en tia, och inget ont sagt om Closing Time men det tycks mig självklart att Swordfishtrombones, Rain Dogs och Frank's Wild Years (utgivna i den ordningen, också rankade av mig i den ordningen, med ”Franks” som mästerverket) bäst uttrycker Waits enorma talang. Rekommenderas varmt!
#
Stone Blind Love: Varför inte också nämna ”Bone Machine”?? Jag fattar inte varför den hela tiden glöms bort! jag håller den som trea efter ”Swordfish…” och ”Rain Dogs”
#
Alias: Jag var hur nära som helst att inkludera den, men jag ville att allt ljus skulle riktas på åttiotalstrilogin. Bone Machine är väl ända fyra på min lista. Det är en annan Waits, mer lik Mule… och t.ex. Blood Money. Men absolut kanon! Och den ska inte glömmas bort! Det är över huvud taget lite besvärligt att Waits nu får en allt större publik, med plattor och en image som är sämre (men mer tillgänglig) än t.ex. åttiotalets obetalbara vildhjärna.
#
En ”fin” skiva. Det är lite synd att när Tom bryter litet från trenden och spelar vacker musik så blir rescensionerna sämre. Varför då? Personligen anser jag att han är som allra bäst då. ”Alice” och ”Flowers grave” är hjärtskärande vackert, men här finns annat också. ”Kommenizuspadt” (jag tror jag stavat rätt) kan väl närmast beskrivas som ”judisk punk” och ”Table Top Joe” är, som redan nämnts perfekt placerad som en liten ”humörhöjare” efter ett par riktigt nattsvarta låtar. För övrigt så tycker jag som de allra flesta att det är dags för ”huvudrescensenterna” att damma av klassikerna från 80-talet och kanske börja lyssna på dem igen.
#
The Black Rider (1993) är hur cool som helst…
#
En av Tom Waits mest förbisedda skivor måste vara The Black Rider, låtar som Lucky Day, Just The Right Bullets, November och Russian Dance gör det fullkomligt overkligt bra…kanske lite svår för de oinvigda dock..
#
Kommentera eller pinga (trackback).