Tanken på varför jag snarare gnolar på gamla dängor som The Prosecution, Hollow Ground, Bury Your Dead och 99 under tiden jag lyssnar på nya given från thrash metal-giganterna The Haunted än några av de låtarna från nya skivan har gnagt i mig ett tag nu. Beror det på att nya skivan saknar slagkraftiga refränger, […][...]

Everything you’ve heard about Slaughter of the Soul is true. It marks the high water point of the so-called Swedish Blackened Death Metal scene and is easily one of the finest metal albums of the 90s, if not all-time. It is also wildly overrated and revered by poseurs worldwide. However, no matter which side you […][...]

Terminal Spirit Disease har alltid framstått som något av en besynnerlig skiva för mig. Inte rent kvalitetsmässigt, men väl till sitt format. Med endast ett halvt dussin nyskrivna låtar, varav en är ett akustiskt mellanspel, och ett knippe livelåtar framstår den definitivt inte som den fullängdare som alla diskografier gör gällande att den ska vara. […][...]

Slayer. Bild: Tommy Södergren, rockfoto.nu Slayer. Fy fan vad fint. Enbart att jänkarveteranerna var bokade till årets upplaga av Arvikafestivalen är nog för att få mig att mysa. Gubbarna är ett av de viktigaste metalbanden genom tiderna och att få se dem i Värmlandsskogen var en utomordentligt trevlig upplevelse. En del tyckte ljudet var för […][...]

Det var med blandade känslor som jag såg framåt mot The Haunteds spelning på lördag natt. Bra eftersom det var längesen jag fick chansen att se bandet live och för att det har varit grymt bra de senaste gångerna jag har sett de rutinerade Göteborgarna. Men det är ändå en speltid som aldrig har passat […][...]

De sparar inte direkt på syntheriet den här gången, Children of Bodom. Alex Laiho har inte direkt pratat väl om sina melodiska landsmän Nightwish, men Blooddrunk är stundvis nära en lika synthburen och melodiös ljudbild som förstnämnda band. De blodtörstiga, assonanta moshpartierna samsas med synthiga temposkiftningar i mjukt melodiskt och långa, sorgsna solopartier. Laiho har […][...]

Det är inte utan att jag får för mig att Parkway Drive är någon slags tramsig emo. Omslaget doftar inte direkt metal, så inte heller bandnamnet eller skivtiteln Horizons. Men de tankarna viftas bort kvickt så snart det lilla introt Begin har fått ge plats åt öppningsspåret The Siren’s Song. Horizons är tuffare än så, […][...]

När klockan närmade sig småtimmarna på Way Out West häromsistens, och kreativiteten flödade som bäst, föddes ett resonemang om att starta en thrash metal-festival. Tanken var att kombinera banden från den nya vågen med några gamla stötar som har fått en revival i och med den rådande vågen. Resonemanget tog stopp när varken jag eller […][...]

Den metal som för tillfället sköljer över världen under det gemensamma pseudonamnet New Wave of American Heavy Metal må vara en upprepning av en samling redan befästa stilar som samlats under samma etikett och lindats in i en, i USA troligen välkommen, patriotism. Men som så många andra företeelser för den även goda saker med […][...]

The Haunted är tillbaka med en ny platta, men allt är inte som det brukar. ”The Dead Eye” är ingen vanlig The Haunted-skiva. Tendenserna fanns där redan på förra plattan, i låtar som ”Abysmal”, och kan på något sätt härledas till Peter Dolvings återinträde i bandet. Där fanns de stämningar som man känner igen från […][...]