Den metal som för tillfället sköljer över världen under det gemensamma pseudonamnet New Wave of American Heavy Metal må vara en upprepning av en samling redan befästa stilar som samlats under samma etikett och lindats in i en, i USA troligen välkommen, patriotism. Men som så många andra företeelser för den även goda saker med sig.

För även om merparten av banden tenderar att låta sorgligt likt det klassiska bandet At the Gates, och vad vi på våra breddgrader skulle kalla Göteborgssoundet, eller ha en fäbless för att envisas med att bygga låtarna utifrån ett thrashmetalriff av mer eller melodisk sort för att sedan ta steget fullt ut och formligen gödsla med tralliga refränger, så finns det även roligare saker med den amerikanska ”vågen”.

Lamb of Good är en sådan sak, och tillsammans med Chimaira är jag beredd att utnämna dem till det bästa som har förts fram under New Wave of American Heavy Metal.

Nu är väl visserligen inte Lamb of God speciellt nya för den delen, bandet har snarare en hel del år på nacken. De har heller inte särskilt mycket gemensamt med band som hänger sig åt ovan nämnda stilar. Lamb of God spelar death metal-kryddad thrash metal. Eller vice versa. Bra sådan hur som helst.

Lamb of God hänger sig åt att harva metal under de dogmer som omger den hårdare metallen. Där melodin har fått stå tillbaka och det i mångt och mycket handlar om rytm. Rytm i trumspelet så klart, men även i låtstrukturerna och i riffen. Drar de sig åt det melodiska hållet är det med rytmen som ledstjärna.

Men trots att det duggar tätt med klassiska thrash metal-riff, finns det även ett mörker i musiken som gör att de blir än mer intressanta. Ibland dyker det upp en harmoni som förstärker det intrycket, men det är mer en slags anda som genomsyrar ”Sacrament”.

Lamb of God hänger sig även åt den dogm som innebär hög instrumentell kompetens, och musiken låter därefter. Låtstrukturerna är oftast inte av rakaste sort, så inte heller riffen. På både gott och ont, ska väl tilläggas. För å ena sidan gör detta att de håller intresset vid liv länge, men så andra sidan framstår de som svårpenetrerade och skivan tar verkligen sin tid att komma in i. Men väl där finns det en hel del smaskigt att gotta sig åt.