Stockholms Slowlife har nu tagit steget till att släppa sin första fullängdare och det är ett steg som man tar relativt smidigt. Man har tagit med sig godsakerna från den självbetitlade EP:n som kom för två år sedan och fyllt på med ny energi. EP:n bådade gott, och de som gillade vad de hörde där […][...]

Ni lär väl känna till förutsättningarna vid det här laget. Slayer är i och med Dave Lombardos återinträde bakom trumskinnen återförenat i den klassiska sättningen som spottade ur sig albumsviten ”Reign in Blood” (1986), ”South of Heaven” (1988) och ”Seasons in the Abyss” (1990). Och nu släpper bandet sin första skiva på fem år. Därtill […][...]

18 låtar. 78:40 minuter. Där har ni senaste utgåvan från Max Cavaleras Soulfly i siffror. Och ja, det blir väldigt mastigt. Soufly är nu mer ett band med ett väl inmutat musikaliskt territorium och man känner igen bandet direkt på inledande ”Babylon”. Tunga riff i mellantempo och en tydlig refräng. Som vanligt kommer Max att […][...]

Moshandet vet inga gränser på Municipal Wastes nya skiva ”Hazardous Mutation”. Rakt på, inget knussel. Bara pigg jävla thrash metal. Det behöver inte var svårare. Att plocka ut låtar som favoriter är att göra bandet en otjänst: Municipal Waste ska inte analyseras. Snarare ska de vara en flykt in i riffens och tvåtaktens land. 16 […][...]

Vågen av nya metalband som dykt upp under den tvivelaktiga flaggan New Wave of American Heavy Metal har hittills inte träffat speciellt rätt. Chimaira har inte heller pockat på någon vidare uppmärksamhet, mest för att jag betraktat Roadrunner som ett mer eller mindre trist bolag som verkligen gått ner sig. Den senaste tiden har ändrat […][...]

Jag borde egentligen gå ner i spagat av lycka över Arch Enemy. Blanda death metal med melodiska heavy metal-gitarrer, en tjej som growlar och gör det hela musikaliskt och produktionsmässigt oklanderligt. Nu är det tyvärr inte så. Även om jag tycker att ”Doomsday Machine” är det bästa jag har hört från gänget hittills. Från början […][...]

Lite Slayer är aldrig fel. Det har även svenska Kayser insett, för inledande tvåtaktsattacken ”1919″ dryper av amerikanernas signum. Man vill till och med kasta in ett ”Do you wanna die?” a la ”Postmortem” på sina håll. ”7 Days to Sink”, med sin svettiga refräng, har den tydligaste ”South of Heaven”-stölden sedan Chaosbreeds ”Faces of […][...]

Om metalvärlden var ishockeylandslaget så skulle Defleshed vara Jörgen Jönsson. En spelare att lita på som sällan gör någon besviken. En slitvarg som gör grovjobbet, men inte med speciellt mycket finess. Det får andra stå för. Uppsalas Defleshed chockar troligen ingen som någonsin har hört bandet tidigare. Ett skolboksexempel på hur välspelad deathrash ska låta. […][...]

Slowlife lockade ärligt talat inte så mycket till en början. Metalcore har jag läst alldeles för många gånger som beskrivning och sedan ledsnat ganska fort för att jag ska dra på ögonbrynen. Därför är det så trevligt att Slowlife lyckas överraska mig. Jag lyckas tränga in tre övergripande namn som inspirerat den här combon och […][...]

The Haunted är tillbaka med en ny skiva, den fjärde i raden, liveskivan ”Live Rounds in Tokyo” borträknad. Tillbaka är också Peter Dolving, originalsångaren som lämnade bandet efter den självbetitlade debutskivan. Det är inte speciellt mycket nytt under solen annars. The Haunted är rutinerade herrar som vet hur en slipsten ska dras och gör ett […][...]