Förutom att ha varit symbol för en av Stockholms genom tiderna bästa klubbar (ja, kära saknade Guidelines det är er jag tänker på) har Kenny Dixon Jr sedan mitten av 90-talet som Moodymann byggt upp en tung status med sina Detroithyllande släpp i skarven mellan house och techno. Så när ett antal Twitterflöden häromdagen meddelade […][...]

Så är alltså mars månad till ändå, Allsvenskan står för dörren, katterna börjar fälla av sig vinterpälsen och solen har börjat värma bitvis. dagensskiva.com gör, sin vana trogen, en sammanfattning av månaden som gått och detta var mars månads russin ur kakan. New Build Do You Not Feel Loved? (låt) De allra bästa dansgolvssekunderna är […][...]

Det är onekligen välfunnet att Miike Snow valt fantasidjuret Jackalop som symbol. För mer än något annat är deras musik precis som Jackalopen just en hybrid. I Miike Snows fall mellan elektronisk dansmusik och klassisk pop. Men där det förstnämnda dominerade på trions debut är styrkeförhållandet betydligt mer utjämnat nu. Enkla och som i Vase […][...]

Solnedgångsmålade delfiner och människoimiterande maskiner. Några låtar in på Severant är det de bilderna som flimrar förbi på min interna bioduk. Sven Väth. Kraftwerk. Blade Runner. Vangelis. Jean Michel Jarre. Ett musiktechnologiskt nittiotal som precis lämnat åttan bakom sig. Med namnlappar märkta ”Soma” och ”Warp”. Maskinellt precisa löpandebandproduktioner med imperfekt melodivemodiga analogsjälar. Det är med […][...]

I år är det nästan 25 år sedan Kevin Saunderson blev tipsad om Paris Grey som lämplig röst till musik han satt och skapade. Då visste nog ingen av dem riktigt vad de skulle ställa till med. Kevin Saunderson var en av de tre som gav världen technon. De andra två var Derrick May och […][...]

We are the music makers We’re the techno innovators We are the real thing Med tanke på att Kevin Saunderson var en av de tre som kom att skapa technogenren och som sedan tillsammans med Paris Grey använde Inner City för att sprida technogospeln över hela världen är det förstås ett självklart konstaterande. Samtidigt är […][...]

We have so little time To show that we are brothers We have so little time To prove that we are friends We need a land of love Not full of hate, my sister We need to be together Whenever comes the end We need a little unity Unity, sista spåret på Inner Citys andra […][...]

Det är i hi-haten det ligger. Den tydligaste skillnaden. Den väsande och den hamrande hi-haten. Eller om man så vill: skillnaden mellan The Windy City och The Motor City. Det var ju i de här städerna som den moderna dansmusiken föddes. New Yorks disco uppdaterad till ett nytt årtionde. Chicagos house. Detroits techno. En världsomspännande […][...]

När jag lyssnar igenom Yours & Mine tänker jag på saker som Inner City Big Fun och Larry Heards Can You Feel It. Ibland också Derrick May och Juan Atkins. Lägg till stadigt fyrkantiga beat, knorrande acid-wannabeslingor, väsande hi-hatar och analoga syntmattor och tja, vi skriver siffror som landar på den andra sidan 1990. Saker […][...]

Lika svårt som det är att slita sig från Sepalcure, lika svårt är det att försöka sätta en etikett på vad det är man precis har hört. Visst, någonstans i botten finns ständigt dubstep med sina djupa wobblande basar och mörka stämningar men Praveen Sharma och Travis Stewart bygger om, sveper in i och lägger […][...]