dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Kuedo: Severant
Severant (album, mp3) Kuedo
2011
Planet Mu
7/10

Robotdrömmar

Solnedgångsmålade delfiner och människoimiterande maskiner.

Några låtar in på Severant är det de bilderna som flimrar förbi på min interna bioduk.

Sven Väth. Kraftwerk. Blade Runner. Vangelis. Jean Michel Jarre. Ett musiktechnologiskt nittiotal som precis lämnat åttan bakom sig. Med namnlappar märkta ”Soma” och ”Warp”. Maskinellt precisa löpandebandproduktioner med imperfekt melodivemodiga analogsjälar.

Det är med andra ord inte särskilt svårt att se konturerna hos Jamie Teasdales musikaliska släktträd.

Det är slarvigt grovhugget och minutiöst pixelexakt om vartannat. Regnet piskar ner på bakgatorna i en dystopiskt grå jättestad, där människorna sedan länge checkat ut sin egen mänsklighet. Men det är lika mycket hoppet om en nystart för en motorstad som förlorat sin musikaliska stjärnglans. Ibland anar man till och med ekon från soldåsiga tropikvykort mellan maskinerna. Känslan från trancens första solbrännor. I Ascension Phase kommer jag på mig själv med att tänka på Hans Zimmers Rainman-musik. Och i Scissors dyker till och med Carly Simons Why upp, filtrerad genom Smalltown Boy med mikrosmattrande rytmer och Burial-nedpitchade röster.

Med tanke på Jamies förflutna i dubsteppiga Vex’d borde förstås Burial ha varit en ledstjärnereferens i en text om Severant. Men precis som rösterna i Scissors bara ger en flyktig aning om Burial så anas dubstepen bara svagt i sömmarna. Och eftersom dubstepen som genre nuförtiden mest handlar om arenavräkighet snarare än nyanspillande detaljrikedom är det något som uppskattas. Kuedo är betydligt intressantare och mer mångbottnad. Till och med i albumets mest dubsteppande stunder, som Seeing the Edges, så finns det alltid ett filter av pastellfärgat melodisorgsenhet som kontrast till det hårda. Shutter Light Girl. Whisper Fate. Truth Flood. Suggestivt och fantasieggande.

På popperfekta 45 minuter är allt över, men till och med det blir lite för långt. För även om i princip alla 15 spår håller lika hög klass blir det lite väl mycket i en följd. Severant funkar bäst i lagom stora doser, men det är mer en anteckning i maginalen. Varje gång som albumets vackraste stund Memory Lane varsamt tar oss i mål vill jag börja om igen.

Att Kuedo 2010 släppte en ep med titeln Dream Sequence kunde knappast vara en mer lämplig etikett. Det är faktiskt precis så det låter.

Som en vemodigt drömmande robot.

Ola Andersson

Publicerad: 2012-03-03 00:00 / Uppdaterad: 2012-03-05 12:41

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #6278

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig