Den här kanske lämpar sig bäst i omgivande tystnad. Men va fan. Hon ler snett och inleder sista låten. Det låter lite märkligt med El Perro del Mar i festivallarmet, även om det fortfarande är tidigt på dagen. Men Sarah Assbring behöver bara börja spela en ny låt för att fånga ögonblicket. You got to […][...]

Hon börjar tio minuter tidigt. Det verkar vara för att hon verkligen vill spela. Redan när de soundcheckade spelade de nästan hela låtar, som om de inte kunde låta bli. Hon ler lite blygt och pratar med publiken. Tackar för gensvaret och hängivenheten längst fram. Kan du gå är fantastisk. Lite fusk naturligtvis eftersom jag […][...]

Någonstans på ett svenskt torg ställer de upp. De höjer sina plakat och gör sig redo att tåga iväg. Demonstranterna har kanske inte samlat en så stor mängd människor, men tillräckligt för att bli omskrivna och tillräckligt intressanta för att någon ska lägga märke till att någon ur ledartrojkan brutit sig ur. Kanske trodde man […][...]

Markusevangeliet måste vara ett av de bästa albumnamnen någonsin. Just för detta sammanhang, förstås. Om Orup släppte en skiva med det namnet skulle det tappa hela poängen. Men nu är det helt perfekt. Så självklart. Och även om Markus Krunegård inte berättar om Jesu liv och leverne är det ändå ett liv som målas upp […][...]

Skönt, tänker jag. Det är ju därför jag inte gillar Veronica Maggio. Hon sjunger ju som någon i en talangjakt på mellanstadiet. Hon säger drumm om dröm och låter sådär innerlig som bara en outvecklad sångerska kan. Men så händer något. Jag försöker vara vrång igen och tänker att man ju faktiskt inte kan säga […][...]

Gitarristen Hans Olding har via hårt arbete under hela 00-talet sakta men säkert etablerat sig på den nordiska jazzscenen. På debutskivan i eget namn delar han utrymmet saxofonisten Linus Lindblom, basisten Pär-Ola Landin och trumslagaren Sebastian Voegler som kom till Sverige för tio år sedan via Tyskland och Chicago. Tillsammans spelar de skön melodirik rakt-på-sak-jazz […][...]

Att svenskserbiska SaÅ¡a Ling skulle låta som Erykah Badu är det fånigaste jag hört och får mig att tro att folk lider brist på referenser. Alla grabbar med gitarrer i Sveriges alla svettluktande replokaler låter inte som Kent bara för att Kent är kända och omtyckta. Alla liprunkande Morrissey-fans kallas inte ”den nya Håkan Hellström” […][...]

Humor är ett ord som brukar återkomma i texter om göteborgstrion Musicmusicmusic. Jag har aldrig riktigt fattat varför. För även om jag gillade What’s a Good Boss Anyway? lika mycket som Ingrid Strömdahl på Svenska Dagbladet så var det knappast en skiva som fick mig att fnissa. Jag har svårt att föreställa mig att någon […][...]

Watain och Nifelheim öppnade dörrarna för den mer oborstade svartmetallens väg in i gemene mans medvetande förra året. Nifelheim är kanske mer kända utanför metalkretsar för att vara lett av bröderna Pelle och Erik Gustavsson, medan Watain tog hem förstaplatsen i tidningen Close Up:s årslista och lyftes fram i TV4:s morgonsoffa på nyårsdagen när Fredrik […][...]

”Men visst var det så att nån annan har gjort det här förr, nån som inte var dålig?” sjunger Hästpojken i sin hit Shane MacGowan. Och det kan vara sant. Jag är mycket motvilligt inställd till bandet som består av Martin Elisson från Bad Cash Quartet och Poplars (Lars Malmros) från Broder Daniel. Tillsammans gör […][...]