Gitarristen Hans Olding har via hårt arbete under hela 00-talet sakta men säkert etablerat sig på den nordiska jazzscenen. På debutskivan i eget namn delar han utrymmet saxofonisten Linus Lindblom, basisten Pär-Ola Landin och trumslagaren Sebastian Voegler som kom till Sverige för tio år sedan via Tyskland och Chicago. Tillsammans spelar de skön melodirik rakt-på-sak-jazz med tydliga spår bakåt i historien utan att för den skull bli överdrivet nostalgiska.

Olding delar generöst på uitrymmet med framför allt Lindblom som tar en lika stor roll i att driva musiken framåt. De båda turas om att ta täten medan Voegler och Landin lägger ett tryggt komp för dem att landa i efter utflykterna. Utflykter som för all del inte är särskilt vilda. De håller sig snällt på den inslagna melodivägen.

Jag tänker lite på den jazz som brukade komma från Patrik Bomans och Peter Nordahls bolag Arietta under första halvan av 00-talet när jag lyssnar på No Space. Det är snyggt, välspelat och skulle passa fint en solig eftermiddag på Skeppsholmen.

Kanske skulle jag önska att de prövade mina öron lite mer ibland. Attackerade lite skevate eller bara blickade lite mer framåt än bakåt, så som Olding gjorde i gruppen The Olding/Kannaste Four ifjol till exempel.

Söker du hårdsvängig jazz med rejält tuggmotstånd när du botaniserar i det svenska jazzlandet är det kanske bättre att leta någon annanstans. Om du å andra sidan gillar Oldings snygga gitarrspel, Lindbloms saxofonsmekningar eller helt enkelt vill ha en rejäl dos mjuktsvängande melodistinn jazz finns det gott om anledningar att lyssna närmare på No Space.