Lost in a daydream of blue and I feel so free And then it’s like I fall from the sky Everything that I see is you And you should know that I’m thinking about What you said when you held my hand I adore you Ungefär så känner jag när jag lyssnar på Melpo Menes […][...]

Det är svårt att få ett stadigt grepp om Monde Yeux. Debutalbumet Naked Girls, en superrosa skiva med superrosa omslag, inleds med titelspåret, en helt igenom toksvängig dänga med underbar ljudbild, lustig text (”And only naked girls can hurt me that way”), ukulele och körande män. Det är sånt jag vill höra nu. Det är […][...]

När jag för första gången hörde några låtar av The Sound of Arrows, eller Arrows som de då hette, någon gång i höstas, föll jag direkt och pladask för den underbara poplyriken. När nu debut-EP:n snart landar i våra hjärtan och butiker är jag inte besviken, men saknar några av de spår jag hörde i […][...]

Det är lite roligt. Så snart jag rippat in Poor Favours debut-EP Facing Silence EP på datorn och de första växande tonerna av förstaspåret Jealous når ut i mitt vardagsrum medan jag är på väg för att hämta kaffet i köket, så är jag förtjust. Pop med godartade, glada syntar, en liten gitarr som smyger […][...]

Snyft. Jag blir alltid lite ledsen av att lyssna på Elin Sigvardsson. Ja, det är nog rätt många tårar jag fällt till låtar som Where to Start, Dear I och Porcelain. Ärligt talat gör jag det fortfarande. Det blir för mycket, för nära, för känsligt, Sigvardssons texter, hennes sång och hennes gitarr. Nya skivan, A […][...]

Singeln How Did We Forget var en oerhört lågmäld historia för oss som associerar El Perro del Mars musik med bitterljuva, gitarrbaserade popmelodier med snygga körer. How Did We Forget är stillsam, nästan släpig, och repetitiv. Som representant för albumet From the Valley to the Stars är den ypperlig, som reklampelare inte särskilt skrytig eller […][...]

Jag har undvikit att lyssna på tidigare material som Britta Persson klämt ur sig. Antagligen mest för att jag av en vän hörde att hon var otroligt pretto. Man ska inte tro allt man hör. Och den där vännen kan ju inget om popmusik. Efter två demos, en EP och debutalbumet Top Quality Bones and […][...]

Onsdagskväll. Jag står i köket och lagar mat. Makaroner. Lagom glamoröst. Mobilen ringer. ”Tomas Lundström” förklarar displayen. –Hallå Holm! Efter lite småprat om jag vet inte vad frågar jag lite vuxet vad Tomas har på hjärtat. – Jo, den här Moto Boy, säger han på sin distinkta småländska. Kan du inte recensera den? Tidningarna skriver […][...]

När det var dags för dagensskiva.com-redaktionens årliga sammanfattning av årets bästa skivor, som ni alla kunde hylla eller dissa för några veckor sedan, satte jag Jens Lekmans album som nummer tio i min ”slutgiltiga” lista. Ganska godtyckligt faktiskt, det måste erkännas så här i efterhand. Jag hade knappt hört skivan alls. Varför den hamnade där […][...]

Kate gick varmt hos mig förra sommaren. Kunde inte riktigt tröttna på den, och när jag lyssnar idag kommer jag på att jag fortfarande inte gjort det. När jag tänker efter är det nog en av mina favoritlåtar, någonsin. Därför blev jag väldigt glad när jag någon gång i somras fick höra att bandet bakom […][...]