Singeln How Did We Forget var en oerhört lågmäld historia för oss som associerar El Perro del Mars musik med bitterljuva, gitarrbaserade popmelodier med snygga körer. How Did We Forget är stillsam, nästan släpig, och repetitiv. Som representant för albumet From the Valley to the Stars är den ypperlig, som reklampelare inte särskilt skrytig eller iögonfallande. Men så är också From the Valley to the Stars ett delikat sammansatt album med lågt tempo.

Musiker från Göteborgs symfoniker har medverkat för att skapa låtar som i flera fall är närbesläktade med psalmer. Temat på albumet – himmel och helvete, berg och dal, misströstan och eufori – går igenom i texterna som bilder på gränsen till lovsånger, som även är intentionen enligt Sarah Assbrings text i pressreleasen. Därför innehåller From the Valley to the Stars inte låtar som likt tidigare charmanta alster konsumeras bäst en och en i mp3-form via bloggar och samlingar. El Perro del Mar som byggt starten av sin karriär på det sättet har nu gjort ett album som är totalt.

I stort är musiken piano- eller orgelbaserad med stöd av kontrabas och blås. Något spår är helt instrumentalt. En utveckling som känns helt naturlig med flytten från Hybris till The Concretes eget bolag Licking Fingers där även Frida Hyvönen huserar. Arbetet med albumet har pågått under hela 2007 och både produktion och mixning är El Perro del Mars egna.

Tar man en vecka eller två på sig att låta From the Valley to the Stars infiltrera blodomloppet sänker sig harmonin över tillvaron och idén om pop-psalmer känns snart mindre pretentiös. Det är befriande hur ocharmigt albumet är. Hur Happiness Won Me Over, vid första anblick en sakral historia med lovsångsambitioner, så småningom i mitt huvud släpper taget om kyrkan och funkar som ballad. Eller hur jag vill att Somebody’s Baby, en sprittande hemmadiscoromans, helst inte tas ur sitt sammanhang, utan stannar på det perfekt komponerade album den levererades med.