Det är snart ungefär två år sedan The Mary Onettes släppte sitt självbetitlade och superhyllade debutalbum (och undertecknad var med i hyllningskören). Trots att det inte känns så längesedan blev jag oerhört glad av att höra att det var nytt på gång, och ännu gladare av att höra konstverket i fråga. För The Mary Onettes […][...]

Wolff möter isen med feberhet hy och det slår liksom gnistor. Tango på svenska är fantastiskt. Ibland.[...]

När jag letar referenser hamnar jag någonstans mellan norrländska Isolation Years och Devendra Banhart i snoppkjol. Mikael Häggqvist och hans Thieves From the North vågar ta till ganska stora gester på debutalbumet. Det är mastiga oooooh-körer, flöjter och teatraliska melodier som de kommer undan med i stort sett hela vägen. Främst för att inramningen av […][...]

När jag recenserade svenska Monde Yeux’ debutalbum, Naked Girls, förra året var jag glatt förvirrad av att resten av skivan inte var lika stompig som inledande titellåten. När de nu ger ut en liten ep i väntan på uppföljaralbumet Duke & The Drug Dealing Dinosaurs, känns det bekant men inte lika förvirrande. Egentligen, och det […][...]

27-åriga Jonna Lee gör akustisk och duggregnande gitarrpop på engelska. Det är det många singer-songwriters som gör – ja, det är nästan lite av ett kriterium för genren – och frågan är då vad det är som skiljer just den här från mängden. Vad är det som får en att stanna upp, lyssna och fråga […][...]

Med influenser från mer eller mindre varenda känt pop/rock/indieband sedan början av nittiotalet är det väl svårt att göra fel. Men kanske än hellre, jävligt svårt att göra rätt. Lika svårt, för att inte säga omöjligt, är det att lyssna på Nite O’s och verkligen känna att man upptäckt något nytt. Skramlig, halvyr och ryckig […][...]

”Biiiiite my heeeeaaaad off” sjunger Christian Ramirez i låten med samma namn (alltså Bite My Head Off). Gärna. När jag förra året recenserade svenska Park Hotells EP The Guest Who Stayed Forever menade jag att det här bandet lät vanligt, men inte tråkigt. Jag tjatade faktiskt rätt mycket om att det just inte var tråkigt. […][...]

Orphan Songs är stundtals briljant. Förstaspåret glittrar som en äkta diamant, och den avslutande, självbetitlade låten är också en riktig pärla. Men en skiva med tretton spår är trots allt ganska lång, och kvaliteten varierar. Orphan Songs är Carl-Otto Johanssons soloprojekt. Låtarna på den självbetitlade debuten var först tänkta att bli bandet Eye Drops, som […][...]

Pelle Carlberg är väldigt charmig live. Jag såg honom på Mosebacke inför albumsläppet förra veckan och reagerade på hur dansant det var och hur glad jag blev. Det kanske hade någonting med ölen och sällskapet att göra också, men jag blev ändå lite lyckligare av att se den forne Edson-sångaren framföra låtarna från det nya […][...]

Första gången jag hörde Anders Persson och Carl Smith var någon gång i våras. En bekant som var en aning nere förklarade att han blev gladare av att lyssna på låten Tony Montana. Det är både fullt förståeligt och fullt oförståeligt. För det finns inte mycket glatt, alls, på Perssons och Smiths självbetitlade debutalbum. Nej, […][...]