Recension
- This Is Jonna Lee (album, cd) Jonna Lee
- 2009
- Razzia Records
Oförargligt
27-åriga Jonna Lee gör akustisk och duggregnande gitarrpop på engelska. Det är det många singer-songwriters som gör – ja, det är nästan lite av ett kriterium för genren – och frågan är då vad det är som skiljer just den här från mängden. Vad är det som får en att stanna upp, lyssna och fråga kafépersonalen vad det är som spelas? I Jonna Lees fall vete fan.
Problemet med This Is Jonna Lee är att den inte har någon direkt karaktär. Visst, upphovsmannen är begåvad så att det förslår, men trots att man i pressmeddelandet drar några lagom obegripliga paralleller till punk blir musiken aldrig mer än ett småtrevligt, välproducerat brus i bakgrunden. Jag måste säga att det gör mig lite bedrövad.
För jag är nämligen övertygad om att Jonna Lee har lagt ner själ, hjärta, blod, svett, tårar, tid, pengar och kameler på att skapa en så intim skiva som det bara är möjligt. Hon har nålat fast hjärtat på skjortärmen och visar upp det genom ett högst personligt konstverk, och själv tycker hon säkert att hon har skapat något fantastiskt. Det blir ju så när man har investerat hela sitt känslo- och begåvningskapital i ett verk – se bara på alla avdankade band som fortsätter att göra sin mest personliga skiva hittills, år efter år, trots att resten av världen generat har gått vidare. Men trots detta råkar det vara så att jag, en gnällig recensent med en gargantuisk övertro till sin egen goda smak, sitter här och tycker att just Jonna Lees hela känslo- och begåvningskapital är rätt skittråkigt. Happ.
Fast även om det gav mig så dåligt samvete att jag var tvungen att ägna en hel paragraf åt att ursäkta mig, kan jag ändå inte komma förbi att den symptomatiskt betitlade This Is Jonna Lee inte är någon direkt höjdarskiva. Den lär säkerligen höras på både P3 och kaféer, helst efter någon urbota pinsam kommentar om hur kul det är med tjejer som Kan Själva, och det lär inte uppröra någon. Men det är faktiskt lite roligare med musik som får en att reagera.
Sorry.
Publicerad: 2009-03-09 00:00 / Uppdaterad: 2009-03-09 15:44
19 kommentarer
Grym text och grym recension.
#
Musikrecenserandets baksida: man måste lyssna upprepade gånger på skivor man egentligen inte vill lyssna på, istället för att hoppa och studsa till Motown och Mmm bop.
#
jag fullkomligt älskar den här skivan. Men jag kan lätt se genom dina tidigare recensioner att vi inte alls har samma smak.
Måste ändå säga att du verkar blivit påverkad av Jonna Lee eftersom du ägnat mycket text och energi åt att skriva din åsikt…
Hannes
#
Frågan är ju hur många gånger man ska behöva lyssna på en skiva? Typ, sitter man och lyssnar på en skiva 20 gånger som man inte gillar för att försöka hitta något att gilla, eller lägger man ner efter två?
#
”aldrig mer än ett småtrevligt, välproducerat brus i bakgrunden”
Trevligt = stark varningssignal till Nipp. ”Trevlig” musik är av ondo!
#
Sett Jonna live och har bara en sak att säga: Snark…
#
Har jag med, det var fantastiskt!
#
hade liknande argument och tankar kring sådan här kafémusik när jag recencerade bishop allens nya ”GRRR…”. Hur många gånger jag än tvingade mig genom skivan, förblev upplevelsen totalt intetsägande. Och då lyssnade jag ungefär 20 gånger. Grym recension iofs
#
”Grym text och grym recension. Martin Sjölander
Redaktionen”
Om du, Martin, ska ge praktikanter en klapp på axeln kan du väl göra det internt kanske?
#
Det är en bra text när man orkar läsa en recension om en totalt ointressant skiva/artist. Kan för övrigt glädja alla som gillar Tv on the Radio, för de spelar på Debaser i sommar.
#
Jag tycker den här skivan är en av årets bästa, synd att övriga kommentatorer inte förstår att uppskatta den…
Har sett henne live några gånger, bl.a. julgalan på Nalen, där hon spelade skjortan av de flesta!
#
Jag måste säga att inget i denna recension stämde, och jag tror inte att recensenten inte har lyssnat ordentligt på skivan, och verkar ha bestämt sig för hur den ska recenseras innan. ge skivan en chans först. Allt behöver inte heller vara banbrytande eller ”få en reagera” själv tycker jag det är det en av de 5 bästa skivor som släppts i början av 2009.
#
”Vete fan” om denna recension var så himla bra? Låter mer som att recensenten haft en dålig dag när hon skrev den. Jag personligen älskar denna skiva och lyssnar på den dagligen. Den är långt ifrån all vanlig ”trevlig” singer-songwriter musik som finns ute.
#
håller med Hlun, ge credd till dina praktikanter lite mer privat och inte som en kommentar, jag gav skivan en chans och tyckte den var fantastiskt bra! förstår inte riktigt, hon som skrev måste vara kroniskt deppad eller någonting. skivan är GRYM!
#
@hlun och @Loka: Ni är mer än lovligt förvirrade och illa pålästa. Martin och Rebecka tillhör två av våra senaste tillägg till fullvärdiga medlemmar av redaktionen. Ingen av dem är en praktikant.
Vi gillar att hålla vårt redaktionella arbete ganska offentligt och är såväl skribenter som läsare av sajten. Inget konstigt med det.
#
Hörni. Att lägga ner tid och energi på att skriva ner min åsikt råkar vara precis min funktion på Dagens skiva, och om jag då råkar tycka att det jag recenserar är urbota tråkigt är det inte mycket att göra åt det.
I övrigt rekommenderas följande:
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85sikt
http://sv.wikipedia.org/wiki/Subjektivitet
#
Inte så bra valt kanske…
från Wikipedia:
”Subjektivitet, term som betecknar osaklighet,…”
Man kan bara konstatera att vi inte delar uppfattning om den här skivan.
#
Jag har sett Jonna Lee live ett flertal gånger, med olika bandkonstellationer, lokaler och publik.
Och jag måste säga att jag tycker att hon är grym! Det märks att hon är äkta, att hon verkligen tror på det hon gör och menar vad hon sjunger. Dessutom har hon en grym röst!
Jag tycker båda hennes skivor är grymma, de växer mer och mer ju mer man lyssnar på dem, speciellt efter man sett henne live.
Så jag skulle vilja uppmana alla att ge Jonna en ärlig chans, istället för att avfärda hennes musik som tråkig och utan karaktär!
#
influerad av feist kanske?
fast ännu mer radio/kaféanpassat.
och det bränner aldrig till.
anonym skiva, tycker jag.
och hur kul är det med anonyma skivor?
bra recension för övrigt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).