För ett par år sedan hörde jag Luis Arronte sjunga jazz. Fram tills att det var hans egen tur att ta mikrofonen stod han mest och rökte och såg väldigt stressad ut, och lovade ärligt talat inte allför gott. Ingen hade dock behövt oroa sig. Den handfull standards han tilldelats hanterades väl. Efter den här […][...]

När ”Post-War” förra året blev den där skivan man i backspegeln borde lyssnat mer på, men aldrig riktigt gav tid, var det ”To Go Home”, skriven av Daniel Johnston, som ändå bitit sig fast och gjort sig trallande fånig i bakhuvudet. ”To Go Home” är så direkt och kombinerar just det som är bra med […][...]

Josh Rouse vet att utnyttja solstrålarna som tittar fram mellan huskropparna när snålblåst och regn slår mot vårkänslor och nyvaknad energi. Tillsammans med spanska flickvännen Paz Suay släpper han en ep med fem duetter. Fem duetter med den förföriskt smygande och välgjorda pop han ägnat sig åt sedan ”Nashville”. Jag hade först svårt att vänja […][...]

Det är över tio år sedan kanadensiska Eric's Trip splittrades och Julie Doiron startade sin solokarriär. Det är två år sedan hon släppte sitt senaste album, ”Goodnight Nobody”, som oförklarligt bitit sig fast i framkanten av min skivsamling. Julie Doiron gör ganska anspråkslös musik. Man får leta länge efter melodier och hookar. Låtarna är ofta […][...]

Det finns en hel del kvinnor i singer/songwritergenren. Jag har någon gång sagt att flodvågen aldrig tar slut. Sofia Talvik sticker inte ut. Hon gör mjuka romantiska melodier där både pianot och den akustiska gitarren får ta plats. Det som gör skivan bättre än medelvärdet, i havet av hemmasnickrare, är smakfulla och trevliga arrangemang. Där […][...]

Ur det imponerande Arts & Crafts-kollektivet kom tidigare i år Jason Colletts soloalbum ”Idols of Exile”. Jason Collett tillhör på någon kant Broken Social Scene. Det gigantiska, kanadensiska bandet som är så omöjligt att inte tycka för att Feist för det mesta är med men som blir för stort och introvert vid andra tillfällen. Medlemmarna […][...]

Jag har lyssnat mycket på den här skivan. Väldigt mycket. I snart två månader har jag malt den om och om igen för att jag bestämt mig för att skriva om den. Som jag har sökt efter ett anslag som fastnar, en textrad, något vackert eller något bedrövligt dåligt. Jag har försökt hitta vägar mellan […][...]

Yorkstons tredje skiva ”The Year of the Leopard” tog ett år att färdigställa. En orsak till den långa produktionstiden var att han ville att musiken skulle komma till honom spontant och oväntat. Spontan och oväntad. Ge mig två ord för att beskriva Yorkstons musik. Det kommer inte vara ”spontan och oväntad”, men det ligger helt […][...]

För mig är inte grejen med Bonnie 'Prince' Billy alla olika band och projekt han driver, de låter ändå likadant. Det är inte heller hans skägg, trumpna uppsyn, medvetna otrendighet eller hjärteskärande ballader. Det är hans humor och fuck you-attityd. Hans envetna och råa marknadsföring av sitt nya album på YouTube. Att han åker till […][...]

Som jag har lyssnat på ”Demo 1″ och ”Demo 2″ och velat tycka om dem mer än jag gjorde. De sålde ju tusentals för en frivillig tjuga stycket och det kändes så sympatiskt och försiktigt fast melodierna var konturlösa, texterna rakt dåliga och sången snudd på krystad. Jag tyckte om ”I Miss” och ”All I […][...]