Sufjan Stevens har förklarat att han inte alls har bråttom med sitt projekt att musikaliskt tolka femtio stater. ”The Avalanche” är det andra albumet om Illinois och han kommer göra tio album på samma tema om någon stat kräver det. ”The Avalanche” är lika mastigt som ”Illinois”. Tjugoen spår. Sjuttiofem nästan övermäktiga minuter. Längden på […][...]

Jag plockade häromdagen fram CocoRosies ”La Maison de Mon Rêve” och insåg att det är inte alla dagar man står ut med gnisslet i vackra ”Terrible Angels”. Samma sak händer i Shugo Tokumarus ”Karte”. En fågel på repeat. Så ohyggligt irriterande. Samtidigt som melodin fångar något som gör att jag inte kan stänga av. ”L.S.T.” […][...]

Kimya Dawson är en sån där person som sjunger utan att andas. Hon sprutar ur sig de allra banalaste historier i en rasande fart. Det passerar ingen tid mellan att tanken dyker upp i hjärnan och den passerar läpparna i form av enkla sånger. Som en person som pratar för mycket i fel sammanhang. ”Remember […][...]

När Broken Social Scene spelar live brukar det krylla av gitarrister på scen. Den kan därför te sig naturligt att behovet av att göra något eget växer fram. Att vara osynlig i ett stort band resulterar ofta i misslyckade solokarriärer. Framgång för ett band behöver inte betyda självklar framgång för de enskilda medlemmarna. I Jason […][...]

Jag sitter fastklämd mellan otaliga referenser och blir matad med vaggande ballader och baktunga melodier som rultar fram i en studio strax utanför Seattle. Producenten Brian Deck har lyckats förverkliga Josh Ritters många önskemål på ett och samma album. Det vill inte säga lite. I bland annat a cappella-krönikan ”Idaho”, pianoballaden ”Here At the Right […][...]

Surfproffset som blev rocksångare har fått förtroendet att spela in låtarna till filmen om Nicke Nyfiken (världens nyfiknaste apa). Jag ska genast erkänna att det var Nicke och det glada gula omslaget som fick mig att sätta på den här skivan. Jack Johnson hade jag egentligen aldrig hört talas om. Det handlar om solslö och […][...]

Jag lyssnar på Christian Kjellvander för första gången sedan ”Songs From a Two-Room Chapel” kom och något halvår efter det. ”Faya” dyker upp vid samma årstid som debutskivan gjorde, men tre år efteråt, med en tydlig pekpinne att ”nu går du inte ut mer i år, nu är det höst, regn, rusk och whisky i […][...]

Jag har inte lyssnat på St. Thomas sen ”I'm Coming Home”. Den är så enkel och skruvad i sin falsettsång att den blir hemtrevlig. Men trots korgossesvänget på ”Take a Dance With Me” och ”Oh I Have Left the Ground” kändes det som Thomas Hansen inte passade in nånstans förutom på hyllan. De söta texterna […][...]

Senast jag såg Rosie Thomas på scen gjorde hon reklam för sina hemsydda påsväskor som hon sålde efter spelningen. I randiga knästrumpor försökte hon i ett mörkt hörn ödmjukt kränga gräsligt mönstrade fågelbon till handväskor. Hennes alter ego Sheila dök oannonserat upp för att hjälpa till. Affärerna verkade gå dåligt men albumen sålde desto mer. […][...]

Vår generations största låtskrivare? Elliott Smith kom, såg, erövrade, och försvann nästan lika snabbt. Fem fullängdare hann han släppa under loppet av sex år från det att hans första album, Roman Candle, släpptes 1994. Hans sista och sjätte album, From a Basement on the Hill, släpptes postumt 2004. Han introducerade sig till massorna med Either/Or, […][...]