I år har de tre artister som mest förknippas med Timbaland släppt skivor. Missy Elliott valde att använda vapendragaren Timbaland på i princip hela sin Miss E…So Addictive, Aaliyah lät honom producera fyra låtar medan Ginuwine bara har med en Timbaland-låt på sin skiva. Missy fick till ett fantastiskt album, Aaliyahs skiva är helt okej […][...]

Faith Evans blev för många förmodligen ett namn tack vare att hon polade med ingen mindre än The Notorious B.I.G.. Än mer känd blev hon när Biggie gick och blev skjuten och hon var en av artisterna som framförde I’ll Be Missing You, hyllningslåten till rapstjärnan. En riktigt vidrig låt. Men Faith har hela tiden […][...]

En skivas inledning kan vara så avgörande för hur det totala mottagandet blir att det nästan är lite påfrestande. Det där om att första intrycket består stämmer verkligen på hur jag lyssnar sedan ett par år tillbaka. Så när ”Weekend” i öppnings- och titelspåret träffar mig i midjan med ett sväng som minner om Zhanés […][...]

Ännu en i raden av filmmusikskivor. Och den här gången är det Jermaine Dupri som samlat kompisarna för att ljudsätta Keanu Reeves nya film. Spännande? Nja. Jermaine Dupri har en tendens att väcka starka känslor hos många hiphop- och soulfans. Antingen älskar man hans produktioner och, kanske främst, hans släpiga rappande, eller så vänder det […][...]

För kvinnliga soulartister verkar det tacksammaste ämnesvalet just nu vara pojkvänsbashing. Otrogna sådana. Det är inget nytt ämne i sig, men under nittiotalet exploderade girl powern även inom den svarta musiken. Männen däremot är mer inriktade på att sjunga att de ångrar just att de vänsterprasslade och att de gör vad som helst för att […][...]

”She the one you thought would never do a solo LP” Orden är Lisa Lopes egna. Och jag var väl en av dem som faktiskt trodde det. Hon har alltid stått lite bakom T-Boz och Chili. Speciellt som TLC med åren blivit allt mer sofistikerade och kommit längre och längre från den ”skiter i allt”-attityd […][...]

Första gången jag hörde Cooly’s Hot-Box var på den briljanta Roger Sanchez-singeln I Never Knew. Vemodig house när den är som bäst. Då sjöng de bara. Nu kommer första egna skivan. Och det är väl egentligen bara sången som förenar I Never Knew med Take It. Nu är det organisk, funkig soul som gäller. Cooly’s […][...]

Det känns nästan som att sparka på någon som redan ligger ner när jag skriver den här recensionen. Förra gången verkade en enad kritikerkår bestämt sig för att hylla Macy. Den här gången har en lika enig kritikerkår bestämt sig att det är dags för fröken Gray att komma ner på jorden. Med en hård […][...]

Det var länge sedan det pratades om Mariah Careys musik. Den senaste tiden har snacket mest handlat om hennes löjligt lukrativa kontrakt med Virgin, hennes kollapser och varför hennes klädkonto verkar minska för varje skivsläpp. I början av nittiotalet handlade det mest om hennes ballader, som man antingen hatade eller älskade, och hennes imponerande röst. […][...]

”I’m about to take this r’n’b shit to a whole other level”, skryter Ray J i första låten på This Ain’t A Game. Sedan ägnar han resten av skivan åt att bevisa att det verkligen bara var skryt. De flesta stiftade nog bekantskap med Ray J för första gången när han sjöng duett med syrran […][...]