I år har de tre artister som mest förknippas med Timbaland släppt skivor. Missy Elliott valde att använda vapendragaren Timbaland på i princip hela sin Miss E…So Addictive, Aaliyah lät honom producera fyra låtar medan Ginuwine bara har med en Timbaland-låt på sin skiva. Missy fick till ett fantastiskt album, Aaliyahs skiva är helt okej och Ginuwine klarar sig med ett knappt godkänt. Och det är ingen slump.

Timbaland fick sitt stora genombrott med arbetet på Aaliyahs andra skiva, One In A Million och kanske ännu mer med Missy Elliotts Supa Dupa Fly. Men första gången han gjorde sitt namn hört var på singeln The Pony. Artisten: Ginuwine, som precis som Timbaland fick ett genombrott med den låten.

Sedan dess har det blivit två Timbaland-producerade album, båda riktigt bra. Men på den tredje skivan syns Timbalands namn bara vid en av låtarna. Kanske ett försök från Ginuwines sida att stå på egna ben. Visa att han minsann kan även utan mästerproducenten. Dåliga nyheter: det kan han inte. Eller rättare sagt: det blir inte lika bra.

Inte helt förvånande är det Timbalands låt som är bäst på The Life. That’s How I Get Down är studsig framtidssoul med gästrap från Ludacris. Det finns några spår som faktiskt kommer i närheten, som inledande Why Not Me, Differences, Tribute To A Woman och främst 2 Way som startar som en mobiltelefonmelodi.

Men i övrigt känns det här milt sagt dussinmässigt. Inte minst efter Ginuwines två första skivor. Då spelar det ingen roll att han fortfarande sjunger som en gud. Riktigt illa blir det i slutet där en lång rad alldeles för smetiga ballader staplas på hög.

Ginuwine är bra. Med rätt person vid sin sida blir han fantastisk.

Hoppas att han hittar tillbaka till den personen till nästa skiva.