”I’m about to take this r’n’b shit to a whole other level”, skryter Ray J i första låten på This Ain’t A Game. Sedan ägnar han resten av skivan åt att bevisa att det verkligen bara var skryt.

De flesta stiftade nog bekantskap med Ray J för första gången när han sjöng duett med syrran Brandy i Another Day In Paradise på årets hyllningsskiva till Phil Collins. Men redan dessförinnan hade han hunnit med att ge ut sin första skiva. This Ain’t A Game är album två i ordningen.

För att se till att Ray J ska få till några riktiga hits, och gärna lite kreddfaktor i de rätta kretsarna, har skivbolaget hostat upp pengar för att få monsterproducenterna The Neptunes att ställa upp. Som på nästan var och varannan soul- och hiphop-skiva nuförtiden. Och nog har Neptunes-låtarna Neptunes-sound. Nästan på gränsen till parodi. N*E*R*D-skivan, Neptunes hobbyprojekt, bjöd på en vansinnesfärd genom alla möjliga stilar och ljudlandskap. Det är trist att de ska fega på sina kommersiella produktioner. Speciellt när låtarna i sig är så anonyma som de på This Ain’t A Game.

Wait a Minute, med gästspel av Lil’ Kim, borde knappt ha släppts som singel. Formal Invite är inte mycket bättre.

Framtidsfunkaren Rodney Jerkins har producerat några spår, även här är de flesta bra mycket tristare än till exempel Holler som Jerkins producerade åt Spice Girls. Lil’ Mo har bidragit med ett spår, men också det är sorgligt anonymt. Resten av låtarna är producerade av ett gäng olika producenter och resultatet blir varken övertygande homogent eller dynamiskt mångsidigt. Mest småputtrigt mittemellan.

Det finns några undantag. The Neptunes får faktiskt till en riktig fullträff med Out Tha Ghetto där Shorty Mack också gästar. Förre Jodeci-medlemmen Devante Swing ger Ray J lite klassiskt sängkammarsnusk med Wet Me och Antonio ”4EVA” Mobley lyckas i avslutande Where Do We Go From Here. Vad samtliga dessa spår har gemensamt är att de är ganska traditionell soul. Och det är det som passar Ray J bäst.

Det största problemet med This Ain’t A Game, förutom att Ray J har en rätt svag och anonym röst och att han har en förkärlek för ett irriterande ”njyyyyt”-ljud, är helt enkelt att Ray J inte verkar höra hemma bland framtidsrytmerna. Och hans lovalova-stil verkar mest påklistrad. När han ägnar ett mellanspel åt att berätta allt snuskigt han ska göra med sin kvinna och alla jättesäckar gräs han kan fixa fram, låter det bara väldigt, väldigt fel.

I cd-häftets mitt finns en bild på Ray J där han sitter i en low rider stor som ett slagskepp på ett riktigt hångeltillhåll med utsikt över stadens ljus ser han väldigt liten och bortkommen ut. Som om han helst skulle vilja vara någon annanstans och syssla med något helt annat. Jag tror att det faktiskt är så.

”Isn’t that Brandy’s brother?”, undrar Lil’ Kim i Wait A Minute.

Den här skivan lär inte ändra på det.