Intuition börjar trist. Kanye West, Lil Wayne och T-Pain får vara med och de vräker som vanligt ur sig jobbiga autotunade verser och refränger över tillhörande beats som skulle kunna vara en robots magkurr. Det är nog svårt att stanna mer inom ramarna för dagens mainstream än så. Dock måste jag erkänna att både Lil […][...]

Två skivor representerar två olika sidor av Beyoncé Knowles. Dels hennes vanliga jag, dels hennes mer utagerande, excentriska scenpersonlighet. Ett underligt, samtidigt lite spännande, koncept kan man tycka. Tyvärr har den kreativa energin, för att det här är ett kreativt projekt råder ingen tvekan om, fokuserats på fel saker. Ack, besvikelsen när man sätter på […][...]

Albumets titel antyder att den tredje skivan från John Legend ska betraktas som en utveckling. Ja, så kanske man kan försöka kamouflera försöket att bli en kopia av det som Snoop Doog, Kanye West och Outkast åstadkommit de senaste åren. Borta är den såsiga pianogröten från Once Again, här vankas det sexy time, elektronik och […][...]

Per Gessle har en. Joakim Berg har en. Lars Winnerbäck har en. Och Benny Andersson har en. Och så har Sophia Somajo en. Stimgitarr i platina. Sophia So-vem-då? Undrar kanske du som inte kan minnas att du hört hennes musik. Och just den låt, If Only You, som gav henne utmärkelsen sjöng hon inte själv. […][...]

Mary J Blige låter ofta modern och uppdaterad när skivan är ny. 50 Cent, The Neptunes, Eve, Lauryn Hill och George Michael har varit högaktuella när de gästat på hennes skivor. Så har mönstret sett ut sedan What’s the 411? kom 1992. Hon kan därför också kännas daterad i vissa avseenden, i synnerhet när hon […][...]

Interpol Our Love To Admire Capitol/EMI Och nu kom hela albumet också. Officiell sajt Recoil subHuman Mute Records/EMI Alan Wilders soloprojekt. Depeche Mode-låtar med en släpig bluesröst. Underligt, men bra. Officiell sajt Frida Gasen i botten Warner Music/Warner Det vore så lätt att döma ut skivan direkt på grund av allt som har skrivits och […][...]

Justin Timberlake och allas vår Timbaland försöker med FutureSex/LoveSounds fortsätta där 2002 års Justified slutade. Någonstans vid Cry Me a River gick Justin Timberlake från pojkbandpojke till funkpopman både musikaliskt och i kritiska kritikers ögon. Med detta nyvunna anseende som något förmer än Mickey Mouse Club-kid och N'Sync-fager följer också en vuxnare framtoning. Till exempel […][...]

Beyoncé Knowles – drottningen av dubbla budskap och asymmetriskt skurna kläder i metallic-färger – är tillbaka. Denna gång mer vuxen och independent woman än någonsin förr. Från inledande ”Deja Vu” med edsvurne kompanjonen Jay-Z och tio spår framåt bjuder bland andra The Neptunes, Swizz Beatz och Darkchild på förstklassig R&B. Och Beyoncé levererar. Ljuvligt är […][...]

Under damernas fotbolls-EM blev någon stackare (från tv antar jag) uppringd och påhoppad av en av Stockholms gratistidningar. Anledningen var att de använde [den uppenbarligt sexistiska och förnedrande] ”Konichiwa Bitches” som vinjettmusik för mästerskapet, och reportern försökte få det till att det var kränkande för fotbollsdamerna. Det fantastiska var hur tv-killen lyckades vara så avslappnad […][...]

Christian Falk behöver ingen närmare presentation. Han har blivit en institution i det svenska musiklivet. Inte minst sedan han fick uppdraget att skriva signaturerna till ungefär alla fasta program i Sveriges Television när bolaget bytte kostym för inte så länge sedan. Falk är också en av de stabilaste leverantörerna av svensk r&b. Det brukar kunna […][...]