The Charlatans har tagit så många steg bakåt att det nästan skulle gå att tro att det stod 1992, eller åtminstone 1997, i almanackan. ”Simpatico” är en, just det, sympatisk skiva som inte är det minsta märkvärdig. The Charlatans testar egentligen inga nya vägar alls. Det blir en skön trekvart för gamla fans som inte […][...]

Det här är vad som provocerade indiesverige 2004: Ett par Milli Vanilli-slynglar som shoppar på NK Street. Fantastiskt. Men långt ifrån nytt. Byt ut Fred Perry-pikén mot en korsett så är det ju bara samma grej som Army of Lovers gjorde nästan femton år tidigare för att reta tuppjuck på folk. Ändå ledde The Tough […][...]

Då och då dyker frågan upp om fortsättningen efter ”Echo Dek”, huvudsakligen Adrian Maxwell Sherwoods dubversion av Primal Screams ”Vanishing Point”. Frågan har inget självklart svar. Främst för att det är en dub av ett album som cementerade sig i medvetandet hos alla oss som följde den brittiska popvågen på 90-talet. Jag säger inte att […][...]

På Bonnier Akademien rasar en strid gällande den aktuella avhandlingan från Primal Scream. Lektor Nunstedt hävdar att de ”står för höstens samling så här långt”. Professor Lokko avfärdar den däremot som historieförvanskning. Undrar var prefekt Olsson står i frågan? Jag instämmer till stor del i professorns kritik. Samlingen är slarvigt hopsatt och ägnar sig till […][...]

Så har då turen kommit till världens näst bästa popband att få sätta ihop sitt alldeles egna blandband och dessutom få betalt för besväret. Några av de tidigare blandarna är Everything But The Girl, Faithless, Danny Tenaglia och Orbital. New Order är så här långt det största namnet i serien. Och de lyckas faktiskt, något […][...]

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om Dawnraiding. Det kanske inte är världens bästa idé att skriva en recension om man inte vet vad man tycker om en skiva. Man kanske skulle lyssna mer på skivan och skaffa sig en uppfattning innan man skriver. Visst. Håller med. Men hur mycket jag […][...]

För alla klubbmusikskallar är Paul Oakenfold ett välkänt namn. Men även om du tycker att dansmusik är eländig dunka-dunka har du sannolikt hört hans arbeten. Du har kanske hört hans produktionsarbete på Happy Mondays Pills, Thrills & Bellyaches. Kanske när han remixade Skunk Anansie, The Cure, Massive Attack, U2, Madonna, New Order, Stone Roses, Rolling […][...]

Luke Slater har sedan mitten av 90-talet, både under eget namn och med psudonymer som Planetary Assault Systems och Clementine varit en av technomusikens förgrundsfigurer. Inte minst med skivor som glittrande electrofunkiga Freek Funk och den på alla sätt betydligt mörkare, skitigare och stundtals smärtsamt hårda Wireless. För ett tag sedan kom så singeln Nothing […][...]

Utan att ge mig in i debatten om kommersiell musik kontra underjord kan jag nog våga mig på en gissning att de flesta artister förmodligen har ”kunna leva på min musik” högst upp på sin lista. Men jag gissar att ”klassiker” också ligger rätt bra till för en, åtminstone, topp fem-placering. Med klassiker menar jag […][...]

Jag skulle vilja hylla den här skivan. Höja den till skyarna. Skrika att det är den viktigaste och bästa skivan som gjorts. Det är liksom det jag hoppats. Och med en sådan öppning förstår ni genast att jag är åtminstone lite besviken. Det är jag. Men, ändå ”Xtrmntr” är en hissnande musikalisk upplevelse och bitvis […][...]