Det är med blandad förväntan jag tar mig an skivsläpp från Hassle Records. Ett mer ojämnt skivbolag får man leta efter. Å ena sidan släpper de fantastiska Propagandhi, å andra sidan katastrofala Four Year Strong och en viss skepsis är att föredra, vilket alltid är en hälsosam approach. Den skeptiska inställningen lättar en bit vid […][...]

A Camp Colonia Wig Powder/Universal Åtta år senare. Verkar dugligt hur som helst. Officiell sajt Freddie Wadling The Dark Flower (Den mörka blomman) Capitol/EMI Dubbel och kanske inte så konstigt, då listan med gästartister och låtskrivare är minst sagt skaplig lång. Mohammed Ali Processen Hiphop. Hette tidigare UKN eller Underklassen. Myspace Twiggy Frostbite Through Fire […][...]

Vad gör man när ens band blivit så stort att det är långt bortom all kontroll? Om man fortfarande tycker att det är en skön grej att ställa sig på en pytteliten klubbscen och spela opretentiös färgsprakande punkrock alltså. Om man som Billie Joe Armstrong målat ett par rejäla svarta kajalstreck runt ögonen och vunnit […][...]

Count Walter & the Bulkheads Total Constructive Loss Bluebus Publishing/NLP Music Rock med en vokalist som inte drar sig för att knorra lite falskt på ett charmigt sätt. Anders Elowsson It Used to Feel So Good Marilyn Records/Sound Pollution 60-talspop med ett glatt humör och Hammondorglar. Myspace Stone Carpet Silence! Gourmé! EP med tyngre rock. […][...]

The Mill Serenity Now! Serpentine Music/CDA Pop och rock från Stockholm som är lite sorgsen och anspråkslös. Officiell sajt Isabel Guzman All In Your Head Sony BMG Singel i fem olika versioner och remixar. Pop och electro i varierande proportioner. Coalesce There Is Nothing New Under The Sun Hydra Head Records/Sound Pollution Immigrant Song med […][...]

Go Betty Go kan placeras i trakterna kring SoCal-punk och annan poppunk. Influenser av såväl Green Day och No Doubt dyker upp på de dryga trettio minuterna skivan varar, men kvartetten har ändå hittat sin egen nisch. Det ska väl tilläggas att bandet inte direkt revolutionerar musikhistorien genom debuten ”Nothing is More”, men de har […][...]

Vore det inte för de där två punkoperorna ”Jesus of Suburbia” och ”Homecoming” hade det här kunnat vara en riktigt trevlig liten skiva. Singlarna har du redan hört och de håller som bekant gammal god klass. Mycket går på tomgång. Kanske är jag reaktionär när jag begär att Green Day skola blifva vid sin poppunkläst, […][...]

Så sant som det var sagt. Nu-frat a.k.a. amerikansk collegefyllerock. Så försökte jag beskriva den här skivan när jag skulle sälja in den till resten av redaktionen. Det var väl inte riktigt sant. Det här är banalaste sortens poppunk (vi brukar kalla den Peter-punk ibland när han inte hör). Kliniskt fritt från variation. Glatt och […][...]

Första gången jag lyssnade på den här skivan hade jag precis satt mig på bussen på väg mot jobbet. Jag hann lyssna på den tre gånger innan jag kom fram. Under den där första dagen lyssnade jag på den åtminstone åtta gånger. Innan jag hann skriva klart det där hade jag hunnit lyssna halvvägs genom […][...]

Det var väl nästan ett halvår sedan det började tisslas och tasslas om Florence Valentin i vårt forum. Jag noterade namnet, men inte mycket mer än så. Det skulle dröja innan det stod klart för mig att artisten egentligen hette Love Antell. Jo, det har skrivits en del hyllande här och där som jag så […][...]