Pet Shop Boys har gjort världens bästa poplåt. Pet Shop Boys har gjort världens bästa popalbum. Pet Shop Boys är tidernas bästa popband. Det har jag tyckt i sisådär sexton år nu. Det är förbannat kul. Det gör det också förbannat jobbigt att se fram emot en ny PSB-skiva. Å ena sidan vet jag hur […][...]

Club 8 befinner sig uppenbarligen i ett kreativt stim. Det är inte utan att man blir lite imponerad av Johan Angergårds och Karolina Komstedts produktionstakt när de nu, sex månader efter självbetitlade Club 8, släpper sin fjärde fullängdare Spring Came, Rain Fell. Men trots att det bara gått ett halvår har det ändå hänt en […][...]

Alla som har ett förhållande vet att båda inte alltid kan bestämma. I vissa förhållanden turas man om att svinga ordförandeklubban när besluten ska fattas, och i andra har diktatur, alternativt upplyst despoti införts. Tillfällig eller permanent. Den 1 augusti i fjol skulle sista slängen av stugan målas. Dessutom skulle det huggas ved. Vedskjulet och […][...]

Om man har svårt för doktorns lyrik så har man nog extra svårt med den här skivan. Om man gillar den, lyriken alltså, har man desto roligare till »Stjärnjerry«. För här finns de mest putslustiga texterna Doktor Kosmos har skrivit hittills (ja, jag menar tramsigare än ”Socialmedicin”). Som alltid sprider de, mitt bland det som […][...]

Stockholmssextetten Edson visade redan på förra skivan, fullängdsdebuten ”Unwind with Edson”, upp en imponerande förmåga att få till lätt melankoliska, välklingande men samtidigt avväpnande trallvänliga poplåtar. Även om inte allt skimrade lika mycket strålade låtar som Birth! School! Dole! Angst!, Sunday, Lovely Sunday och I Didn't Mean to Be Mean desto mer. Dagensskivakollega Fredrik skrev […][...]

Kent är som cancer. Den allra mest benigna formen av musikaliskt melanom. En sjukdom som ligger latent och lurar. Som går i skov. När man är symptomfri känner man inte av den. Men när den blossar upp igen är det kört. Fläckarna på ens hud blir synliga igen. Då blir man åter påmind om vilket […][...]

David Fridlund och hans kompisar har på For All Happy Endings målat upp en något mörkare, mer frustrerad värld än vi har hört tidigare; ibland accentuerad av mer larm och oväsen. Samtidigt bjuder de på mer kusligt gladlynt svängjazz. Den rätt egna lågmälda melankolin som andra tycker är hämtad från den nya vågen av alternativcountry, […][...]

MMMBop knäckte mig när den kom. Intensiv pojksång av ett gäng bröder. Att man alltid faller. Det har ju liksom alltid dykt upp sådana amerikanska brödraband: Jackson 5, Osmonds, och Hanson. För att bara nämna några i den övre ligan. Intressant med MMMBop är att den är en av få hitlåtar som har en bättre […][...]

Fram till för ett par veckor sedan hade jag aldrig hört Isolation Years, utan bara läst om dem. Trevlig läsning men vid livepremiären förstod jag först inte vad allt ståhej handlade om. Rätt tråkig mellantemporock utan temperament eller någon större personlighet var mitt intryck. De som visste bättre förklarade att det inte var någon av […][...]

Det är rätt lätt att komma att tänka på andra band när man lyssnar på The Motorhomes av årgång 2002. Lika lätt är det att droppa namn. Det enklaste sättet att sammanfatta det hela är att konstatera att de inte låter som The Motorhomes längre. Inte det The Motorhomes vi lärde känna 1999. Förstasingeln The […][...]