Jag förstod aldrig riktigt Vampire Weekend. Det var inte det att de inte var intressanta, för det var de ju. Att korsa pop med afrobeat har varit ett strålande koncept ända sedan Paul Simon hittade på det, och att ett gäng stiliga akademiker uppdaterade det med en barnslig energi en sisådär 20 år senare var […][...]

Mathias Holmgren Tänk om jag dör nu inatt Mathias Holmgren Musik/EMI Barbados-Magnus med någon form av comeback. Myspace HiM HiM Hip Hip Hip Det är inte hårdrockfinnen, utan en Doug Scharin som gör en tämligen udda soloplatta med afrobeat, postrock och andra grejer. Myspace Pharaohs We’ve Tried Nothing and We’re All Out of Ideas Hip […][...]

Efter att albumet All Hours Cymbals aldrig riktigt tagit sig var en av det här årets bästa låtar Tightrope från samlingen Dark Was the Night. Den har följt med hela året och sålt in sig med att inte vara så där hysterisk som Yeasayer ofta är. Yeasayer blir ju lätt gnälliga och har lite för […][...]

Det är knasigt hur Ride the Tiger har så mycket mer, är så mycket bättre, än påföljande New Wave Hot Dogs och President Yo La Tengo. Att inte ha något att förlora ligger så ofta till grund för kvalitet. Likaså i fallet med Yo La Tengos debut Ride the Tiger. Ride the Tiger är producerad […][...]

Det enda jag sett av New Jersey är biten från Manhattan till Newarks flygplats. Ändå sitter jag här i min t-shirt med ”New Jersey. Only the strong survive.” på bröstet och längtar dit. Det var inte meningen att jag skulle skriva sexton Yo La Tengo-recensioner under en vecka men när jag började gick det inte […][...]

Är det två album som definierar Yo La Tengo så är det I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Albumen kom med tre års mellanrum, 1997 respektive 2000. I stort är de väldigt lika. De är nedtonade och regniga. De saknar girlgrouplåtarna och rockabillypassningarna. Både Georgia Hubley […][...]

May I Sing With Me känns som Yo La Tengos mest anonyma album. Det är förmodligen en direkt följd av att det är det mest högljudda. Det väsnas och håller ungefär dubbelt så högt tempo som de andra albumen. Det är ganska irriterande också. Effektsökande genom volym och tyngd. Ibland gällhet. Ta 86-Second Blackout som […][...]

Det krävs en del entusiasm för att plocka fram New Wave Hot Dogs. Den öppnas med riffet från Blue Öyster Cults (Don’t Fear) The Reaper och titeln Clunk syftar väl på, ja, koklockan. Kul. En snabb research om albumet ger ständiga referenser till The Velvet Underground och Television. Kanske är det de vassa gitarrerna, den […][...]

President Yo La Tengo. Sju låtar lång. Numera utgiven tillsammans med New Wave Hot Dogs på ett tjugotvå-låtarsalbum. Men här sju låtar med gnissel av en helt annan kaliber än tidigare. Det är ganska tråkigt samtidigt som du bara tar dig igenom halva inledande Barnaby, Hardly Working innan du älskar det. Snart nog, redan i […][...]

[...]