Få band har haft samma påverkan på mig som Neurosis. När Times of Grace damp ner som en bomb 1999 och sedan följdes upp av mästerliga A Sun That Never Sets intog de en plats i mitt hjärta. Och med Given to the Rising befäster de sin position. Frågan om vad som egentligen hände när […][...]

Det knappt jag fattar själv vad det är jag nu ska skriva. Men jag antar att det är lika bra att få det överstökat: Isis nya skiva ”In the Abscence of Truth” är inte ens i närheten av att närma sig starka ord som fantastisk eller magnifik. Snarare klassar den in sig som, tja, ganska […][...]

Generellt sett tycker jag oftast att postrock är ganska svårt att få grepp om eller sätta fingret på. Postrock är en väldigt abstrakt musikform som kräver sin tid för att man ska komma in i den och det handlar mer om fantastiska partier än ögonblick och hela låtar. Red Sparowes har dock lyckats med att […][...]

Om någon fortfarande inte insett att hård musik inte enbart handlar om att genom stenhårt rens ta sig från punkt a till punkt b rekommenderas ”Origo” varmt. Kristinehamnsbandet Bursts senaste alster torde nämligen ta kål på tvivlare som anser att musik innehållande dubbeltramp och skriksång är enkelspårig, ytlig och intelligensbefriad. Redan på inledande ”Where the […][...]

Red Sparowes är en avkomma till bland andra Isis och Neurosis. Ytterligare en kan man väl säga, de börjar ju bli några stycken nu. Vad vi har att göra med här är ett band som kikar både en och två gånger åt Godspeed You! Black Emperor och deras postrockskollegor. Red Sparowes bjuder på sju låtar […][...]

Långsammare. Mörkare. Bittrare. Än vad, frågar sig vän av ordning. Allt. Kanske är det något med klimatet i Göteborg, eller så är det bara en slump att två av de bittraste band jag känner till, Skitsystem och Abandon kommer därifrån. Till skillnad från kängpunkarna i Skitsystem befinner sig Abandon musikaliskt någonstans runt extrem doom/sludge och […][...]

Efter att ha stött och blött ”Salvation” i ett par veckor kvarstår faktum. Jag gillar den inte. Alla överväldigade recensioner som jag har läst har ändå fått mig att försöka en gång till. Och ytterligare en. Vad har jag missat egentligen? ”Salvation” har ett mer uppluckrat och nyanserat sound än ”The Beyond” och den självbetitlade […][...]

På pappret som medföljer den här skivan nämns Neurosis, Sepultura och Morbid Angel. Då två av de tre nämnda tillhör mina absoluta favoritgrupper genom tiderna har de onekligen fångat mitt intresse och fantasierna kring hur det kommer att låta har redan börjat skena iväg. Således blir jag lite konfunderad när det mest är Morbid Angel […][...]

Vet inte om det var i Close-Up jag läste om kopplingen mellan ”The Beyond” och ”Terminator”-filmerna, men fantastiskt träffande är den. Scenen i inledningen av någon av filmerna där en stridsvagn knastrar fram över en mängd skelett i ett nattsvart landskap är en bild jag får när jag lyssnar på ”The Beyond”. Stämningen är densamma. […][...]

Senaste Switchblade, likt föregångaren från 2001 obetitlad, har jag haft i min ägo ett tag nu. Av någon märklig anledning har den inte lyckats jobba sig från cd-hyllan till cd-växlaren. Trots att den är skitbra. Kanske var det årstiden som felade. Musik som Switchblades har jag ganska svårt för när solen skiner, fåglarna kvittrar och […][...]