Recension
- At the Soundless Dawn (CD) Red Sparowes
- 2005
- Neurot/Southern/Border
Som så mycket annan postrock
Lyssna
Externa länkar
- Red Sparowes
- Officiella sidan.
Red Sparowes är en avkomma till bland andra Isis och Neurosis. Ytterligare en kan man väl säga, de börjar ju bli några stycken nu. Vad vi har att göra med här är ett band som kikar både en och två gånger åt Godspeed You! Black Emperor och deras postrockskollegor.
Red Sparowes bjuder på sju låtar med riktigt långa och rätt så pretentiösa låttitlar. Jag kommer inte ens att försöka lära mig namnen på en enda. De finns listade som bonusinfo för den intresserade.
Det slår mig att allting kretsar kring basen. Trummorna må tveka och gitarrerna må varken veta ut eller in i sin uppgivenhet, upprivenhet och förtvivlan, men i botten finns alltid den trygga och varsamma basen, som har rattats till att ge i från sig ett väldigt gemytligt och runt ljud.
Till skilllnad från en hel del annan postrock som jag har tagit del av söker inte Red Sparowes crescendon hela tiden. De finns här också, framför allt i den avslutande GY!BE-drömmen, men inte på så många ställen till. Däremot består låtarna av stämningsfulla partier och den råa och skramliga produktionen gynnar dessa stämningar.
Men istället för att bygga upp något mot ett crescendo slår de till utan förvarning. Låt två är ett utmärkt exempel på det och det är också skivans bästa spår. Arga, mullrande gitarrer bara dyker upp och var gång jag hör låten rycker jag till just där. En överraskning är annars femte låten, som bjuder på riktigt dansanta tongångar, givetvis styrda av en grym basgång.
Red Sparowes tillför inte så mycket nytt till en genre som redan upprepat sig både en och två gånger, men de behöver inte skämmas heller. Speciellt bra fungerar de i horisontellt läge med hörlurar. Som så mycket annan postrock.
Publicerad: 2005-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 18:34
17 kommentarer
bär brevbärare postrock som ytterplagg?
#
jävla postrock. pretentiöst, påfrestande och förutsägbart är vad det är. otroligt att det är hippt.
#
the traditionella crescendosökande pretentiösa postrockshelvetet must be destroyed.
utom mogwai då kanske
#
spår 2 heter "Buildings Began to Stretch Across the Sky and the Air Filled with a Reddish Glow", låtnamnet verkar ha blivit kapat i bonusinfon..
#
svecke: tack för påpekadet, fixat nu.
#
svenke menar jag givetvis.
#
alltså, vad är det för jävla titlar? jag blir vansinnig.
#
m i l l e n c o l i n ? !
#
tycker tvärtom att de tillför en hel del nytt till denna påstådda genre. mer direkt än gy!be, mindre aggressivt än isis. jag skiter iaf i om det är "hippt" eller inte, jävligt bra är det. titlar na är heller inte så jävla svåra… läs intervjuer om ni är intresserade.
#
Kan vi få en recension av Moneybrother eller?
#
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
#
jag håller fullständigt med degen. denna recension behandler bandet inte rättvis, så snälla bedöm inte i förväg.
#
SirWill och degen: ni lägger för stor vikt vid rubriken. Eller slutklämmen. Jag säger inte att det låter som all annan postrock, tvärtom så skiljer de ju sig. Kopplingen till annan postrock i slutklämmen är ju egentligen bara att de funkar bäst i horisontellt läge.
#
>>whiskeytown
Låttitlarna ska inte läsas separat utan utgör tillsammans en helhet, lite som en dikt. Detta för att skivan ska lyssnas i sin helhet I suppose. Jävligt bra skiva för övrigt.
#
Lundström: Om du med "pretentiös" menar "(intellektuellt) anspråksfull i en utsträckning som det inte finns täckning för" (ne.se), håller jag inte med dig. Det finns täckning för låttitlarna, eftersom de har ett väldigt tydligt undergångstema raktigenom. Ordet "pretentiös" missbrukar alltför ofta, se upp med det i fortsättningen.
#
degen: Huruvida det finns täckning för dem eller inte vet jag inte, jag har bara fått en pappversion av skivan och således sitter du med mycket mer info än jag gällande sådana bitar om du har köpt skivan. Men, ja, jag tycker det känns som mer effektsökeri och en strävan att framstå som lite svåra än något annat att ha de långa låttitlarna. Hela postrocksgenren kännetecknas av en viss grad av pretentioner, det ligger i dess natur. Bra eller dåligt varierar. Skitlånga titlar är jag inte oreserverat positiv till. Men smaken är ju olika.
#
Jag tycker inte att deras ambitioner med låttitlar utmynnar i effektsökeri, men det har jag väl redan klargjort. När man har sammanhanget klart för sig är det som sagt inte så svårt som det kan verka. Det lustiga är att till exempel Sigur Rós anklagas för att vara pretentiösa när de inte har några låttitlar alls. En lagom lång titel på två till fem ord verkar vara lämpligast. Fem är på gränsen, och bara ett ord som titeln är väl också lite pretto? Det är en fånig diskussion helt enkelt. Kan slutligen tipsa om intervjun med Red Sparowes för klargörande information!
http://www.themusicedge.com/moxie/news/spotartist/red-sparowes-cliff-meyer-.shtml
#
Kommentera eller pinga (trackback).