.jpg)
.jpg)
Recension
- Origo (CD) Burst
- 2005
- Relapse Records/Border
En smekande knytnäve
Externa länkar
- Burst
- Bandets officiella sajt.
Etiketter
Om någon fortfarande inte insett att hård musik inte enbart handlar om att genom stenhårt rens ta sig från punkt a till punkt b rekommenderas “Origo” varmt. Kristinehamnsbandet Bursts senaste alster torde nämligen ta kål på tvivlare som anser att musik innehållande dubbeltramp och skriksång är enkelspårig, ytlig och intelligensbefriad.
Redan på inledande “Where the Wave Broke” sätts nivån och den sätts högt. När Linus Jägerskogs stämma bryter in ligger den så högt i mixen att det inte går att förbli oberörd. En reaktion var att den låg väl högt, men när örat vant sig förstärker den bara känslan av närvaro i musiken.
“Origo” är en väldigt nyansrik skapelse som förärats med en oerhört fyllig ljudbild. Allting sammanbundet av tydligt runt ljud och en atmosfär av melankoli vilket ger skivan en emotionell dimension som förstärker intrycket. Skriksången varieras effektfullt, dels av Linus skiftningar i rösten, dels av gitarristen Robert Reinholdz rena sång. Likheterna med sentida Neurosis är ganska tydliga, även om Burst har ett större arv från raka rockstrukturer.
Ställd bredvid föregångaren “Prey on Life” är magkänslan att “Origo” känns mycket mer homogen. De har lyckats forma en smekande knytnäve, symmetrisk och organisk, men ändå hårt knuten. För trots melankolin är Burst inte rädda för att dra på med vare sig dist eller tvåtakt. Men det görs med eftertanke och ett tydligt syfte.
Ord som svävande och skört passar in som beskrivning, men samtidigt finns här det hårda uttryck som Burst tar med sig från sin hardcorebakgrund. Och i kombinationen där emellan finns det som ger skivan det lilla extra.
Lyssna på dubbeltrampet i “Flight's End”, aldrig har dubbla kaggar lyfts fram på ett så mjukt sätt.
Ord som lysande passar också in.
Publicerad: 2005-11-18 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-19 17:19
13 kommentarer
rättvis recension. skivan är jävligt tajt och fick ge den lite tid innan man kunde luta sig tillbaka nöjd, precis som med prey on life.
burst ger oss sveriges mest intressanta hc.
#
låter svinbra ToLu. Ska ta och kolla upp detta.
#
"Allting sammanbundet av tydligt runt ljud och en atmosfär av melankoli vilket ger skivan en emotionell dimension som förstärker intrycket"
"De har lyckats forma en smekande knytnäve, symmetrisk och organisk, men ändå hårt knuten"
Huruvida Bursts platta är värd en åtta i betyg låter jag vara osagt, men recensentens ordbajseri får en solklar tia!
#
Man undrar lite när recensioner av Neil Youngs, Ryan Adams, Tiger Lous, och The Cardigans kommer? Det recenseras mycket skit just nu!
Och även om Kent faktiskt fortfarande är jävligt bra, så kan man ifrågasätta varför man recenserar EP:s istället för tidigare nämnda plattor…
#
Kate Bush, Neil Young, Ryan Adams, Bright Eyes, The Embassy, Pinetop Seven…
The list goes on
#
"Om någon fortfarande inte insett att hård musik inte enbart handlar om att genom stenhårt rens ta sig från punkt a till punkt b rekommenderas "Origo" varmt."
Valfri platta med Opeth fungerar minst lika bra för att illustrera detta…
#
Lyssnade lite på hemsidan. Jag letar fortfarande efter nya Breach… Vad gör dom pjkarna nuförtiden? Kubilay & Shino.. lite mångfald har väl aldrig skadat? Köp Uncut istället.
#
watcher..: Nä, Opeth är för långhåriga.
#
Burst funkar live, dessvärre blir jag alltid besviken när jag sätter på deras skivor. Följaktligen är saknaden av Breach stor även om Cult of Luna alltid är pålitliga.
#
huu vad tröttsamt med denna stjärtiga fixering vid "intelligens" i musik. det handlar ändå bara om pretentioner, på gott och ont, och jag tror inte att burst kan berätta mer om livet än vad exempelvis madball kan. taktbyten och diffusa texter är inte detsamma som intelligens, eller ens intellektualism..
#
snail: Det där behövde sägas. Efter att alla "insåg" att Isis 'Oceanic' var bra är det som om det har blivit någon sorts dödssynd att spela rak, enkel förbannad musik.
#
Nej, men sedan Frank Zappa and the Mothers of Invention kom på 60-talet så har det varit uppenbart att det finns så många fler dimensioner än den enkla, raka musiken.
#
Solklar tia det här.
#
Kommentera eller pinga (trackback).