Allt jag lärde mej om musik i tonåren fick jag lära mej av Sven. Han var storebror till Bengt, som var min bästa kompis. Sven lärde oss spela Neil Youngs ”Hey hey, My my” på bas, trumma och gitarr i källaren i deras villa i Jönköping, vilket ledde till att vi startade vårt första band. […][...]

- Första maj kommer bli riktigt tungt, sa den ene killen. - Precis som förra året, sa den andre. - Men du skulle vart med i Göteborg, där var det på riktigt, fattar du? Det var politik på riktigt! - Ja, jo, men jag var ju tvungen att plugga sommarkurser då. (Autentisk konversation på pendeltåg […][...]

Kris (5:10 PM): Ja, så hände det sig ju som så att jag fick den här plattan på posten från en tidning där jag egentligen skriver om gamla gubbar med stora hattar och gitarrer på magen och, tja, Talkin’ Honky Blues är ju en rätt förrädisk titel. dscola22 (5:11 PM) : Rätt förståeligt. Det står […][...]

Stubintråden som sträcker sig från riksdagshuset och regeringskansliet i Rosenbad till avstjälpningsplatserna i Tensta, Rinkeby, Fittja, Alby och Botkyrka har börjat glöda och det är hög tid att medborgarna i Sverige förstår vad som hotar dem och riket Så skriver David Puma i slutet av sitt brev till drottningen av Sverige. Ett brev som andas […][...]

Martin och Mattias ska inte spela ihop längre. Det känns tråkigt. Det hade varit en sak om de blivit lata efter framgångarna och nöjt sig med att industrialisera processen och bara kört per automatik enligt principen ”in med en mer eller mindre obskyr låt av ikonförklarad rocker – ut med en mallad, formpressad Hederos-och-hellbergare”. Då […][...]

Titellåten ”Club Zebra” är nästan femton minuter lång. Men underbar. Ett av Ulf Lundells största ögonblick. En låt med olika ansikten och komponenter som känns igen från Lundells långa karriär. Temposkillnader. Från lugn till driv. Och tillbaka igen. Med en dubbelbottnad text om rockhimlen. Låten är essensen av Lundells samlade låtproduktion, nedkokad till fjorton minuter […][...]

David Bowies nya album är det bästa han gjort sedan Scary Monsters. Det är redan en vedertagen sanning hos den svenska kritikerkåren. Jag vill med bestämdhet hävda att det är skitsnack. Heathen är inte bättre än åtminstone två av Bowies små mästerverk från 90-talsperioden. Därmed inte sagt att det är en på något vis dålig […][...]

Martin Hederos och Mattias Hellbergs andra skiva inleds med titellåten ”Together in the Darkness”. Den börjar som en vaggvisa. Spröda pianotoner kompar en försiktigt sjungande Hellberg. Sedan växer låten fram för att med hjälp av vackert blås likna en psalm eller en begravningsmarsch från centrala Europa. Knappt fyra minuter in är jag frälst igen. Återigen […][...]

Sedan slutet av 1980-talet har Teenage Fanclub levererat gitarrpop baserad på klassiska recept som tidigare framgångsrikt nyttjats av namnkunniga akter som Beatles, Byrds, Neil Young och Simon & Garfunkel. Skön stämsång byggd på skönt gitarrplock som i dagsläget hörs hos bland andra Matthew Sweet. Kanske inte så modernt och nydanande, men riktigt behagligt. ”Howdy!” är […][...]