Allt jag lärde mej om musik i tonåren fick jag lära mej av Sven. Han var storebror till Bengt, som var min bästa kompis. Sven lärde oss spela Neil Youngs ”Hey hey, My my” på bas, trumma och gitarr i källaren i deras villa i Jönköping, vilket ledde till att vi startade vårt första band. Vilket i sin tur – ett par år senare – ledde till att Bengt började spela trummor i The Cardigans.

Sven hade en skivsamling stor som ett hus, och det var han som fostrade vår musikaliska smak. Han var som en musikalisk förälder. När vi gick i åttan skolkade Bengt och jag, för att åka till Stockholm och se en tyst och sur Dylan live i Globen, tillsammans med ett par tusen 40-åringar.

En dag hade Sven köpt en konstig grön skiva med ett band som hette The Cure. Det var ”Disintegration” och när jag hörde den bleknade alla mina manliga gamla gitarrhjältar. För här kom något som var alltigenom annorlunda. Ett uttryck som blottade svagheten istället för styrkan, kombinerat av ett ljudlandskap som lät som ett soundtrack till George Orwells ”1984″. Det slog ner som ett bomb i min tonårshjärna.

Sällan har depression formulerats i något så ofattbart storslaget, episkt och vackert som på ”Disintegration”. Det är en så fullständigt komplett formulerad hopplöshet, så perfekt i sin uppgivenhet, att det gränsar till vansinne. Två och en halv minut in i den första låten, ”Plainsong”, öppnar Robert Smith munnen, och med världens största delay och med världens mest uppgivna tonfall, sjunger han:

”I think it's dark and it looks like rain' you said
'and the wind is blowing like it's the end of the world' you said
'and it's so cold it's like the cold if you were dead' you said
And then you smiled for a second.”

Och sedan fortsätter det. Med den sju och en halv minut långa majestätiska hiten ”Pictures of you”, den helt gastkramande vackra ”Lovesong”. Den stenhårda ”Fascination street”, med en av världens bästa basgångar. Hela skivan andas en depression som passerat över gränsen till ilska och bitterhet, som omformats till en bottenlöst uppgivenhet, ackompanjerat av några av världshistoriens allra finaste gitarrslingor.

Det här är så långt ifrån man kan komma ”less is more”. På varje låt läggs lager på lager, av gitarrer, syntar, stråkar. Bakom denna vägg av ljud ligger ett åttiotalstrumljud som inte är att leka med.

Skivan avslutas med låten ”Untitled”, och Robert Smith summerar:

”Never quite said what I wanted to say to you
never quite managed the words to explain to you
never quite knew how to make them believable
and now the time has gone
another time undone”

För mig kunde det aldrig ha sagts bättre, aldrig mer exakt än så.

När jag köpte ”Disintegration” på CD för ett drygt år sedan hade jag inte hört den på tio år. Men den var bättre än någonsin, jag lyssnade konstant på den ett halvår i sträck. Efter all Belle & Sebastian-minimalism, all twee-pop, all larvig konceptuell garagerock och all kitschig 80-talspop framstod återigen ”Disintegration” som något nytt och något nödvändigt. Trots att syntljuden och trumljuden har åldrats, hade inte uttrycket försämrats – tvärtom. Det hade växt. Och när jag hör ”Disintegration” igen vill jag öppna fönstret och vråla ut över Stockholms musikscen:

- Må fan ta minimalismen! Ta i från tårna! Våga släppa taget! Leve storslagenheten!

Tack Sven, för att du lärde mej förstå det. Jag lovar – jag ska aldrig glömma bort det.