Gästrecension
- Disintegration (CD) The Cure
- 1989
- Elektra/Polydor
Må fan ta minimalismen!
Lyssna
Externa länkar
- The White Souls
- Hemvist för Mattias Areskogs band.
- 1984
- Dagensbok.com om George Orwells roman.
- Fakta om skivan
- AMG har info om "Disintegration".
- The Cure
- Gruppens officiella näthem.
- The Cure på Arvika
- Ola om gruppens spelning.
Allt jag lärde mej om musik i tonåren fick jag lära mej av Sven. Han var storebror till Bengt, som var min bästa kompis. Sven lärde oss spela Neil Youngs ”Hey hey, My my” på bas, trumma och gitarr i källaren i deras villa i Jönköping, vilket ledde till att vi startade vårt första band. Vilket i sin tur – ett par år senare – ledde till att Bengt började spela trummor i The Cardigans.
Sven hade en skivsamling stor som ett hus, och det var han som fostrade vår musikaliska smak. Han var som en musikalisk förälder. När vi gick i åttan skolkade Bengt och jag, för att åka till Stockholm och se en tyst och sur Dylan live i Globen, tillsammans med ett par tusen 40-åringar.
En dag hade Sven köpt en konstig grön skiva med ett band som hette The Cure. Det var ”Disintegration” och när jag hörde den bleknade alla mina manliga gamla gitarrhjältar. För här kom något som var alltigenom annorlunda. Ett uttryck som blottade svagheten istället för styrkan, kombinerat av ett ljudlandskap som lät som ett soundtrack till George Orwells ”1984″. Det slog ner som ett bomb i min tonårshjärna.
Sällan har depression formulerats i något så ofattbart storslaget, episkt och vackert som på ”Disintegration”. Det är en så fullständigt komplett formulerad hopplöshet, så perfekt i sin uppgivenhet, att det gränsar till vansinne. Två och en halv minut in i den första låten, ”Plainsong”, öppnar Robert Smith munnen, och med världens största delay och med världens mest uppgivna tonfall, sjunger han:
”I think it's dark and it looks like rain' you said
'and the wind is blowing like it's the end of the world' you said
'and it's so cold it's like the cold if you were dead' you said
And then you smiled for a second.”
Och sedan fortsätter det. Med den sju och en halv minut långa majestätiska hiten ”Pictures of you”, den helt gastkramande vackra ”Lovesong”. Den stenhårda ”Fascination street”, med en av världens bästa basgångar. Hela skivan andas en depression som passerat över gränsen till ilska och bitterhet, som omformats till en bottenlöst uppgivenhet, ackompanjerat av några av världshistoriens allra finaste gitarrslingor.
Det här är så långt ifrån man kan komma ”less is more”. På varje låt läggs lager på lager, av gitarrer, syntar, stråkar. Bakom denna vägg av ljud ligger ett åttiotalstrumljud som inte är att leka med.
Skivan avslutas med låten ”Untitled”, och Robert Smith summerar:
”Never quite said what I wanted to say to you
never quite managed the words to explain to you
never quite knew how to make them believable
and now the time has gone
another time undone”
För mig kunde det aldrig ha sagts bättre, aldrig mer exakt än så.
När jag köpte ”Disintegration” på CD för ett drygt år sedan hade jag inte hört den på tio år. Men den var bättre än någonsin, jag lyssnade konstant på den ett halvår i sträck. Efter all Belle & Sebastian-minimalism, all twee-pop, all larvig konceptuell garagerock och all kitschig 80-talspop framstod återigen ”Disintegration” som något nytt och något nödvändigt. Trots att syntljuden och trumljuden har åldrats, hade inte uttrycket försämrats – tvärtom. Det hade växt. Och när jag hör ”Disintegration” igen vill jag öppna fönstret och vråla ut över Stockholms musikscen:
- Må fan ta minimalismen! Ta i från tårna! Våga släppa taget! Leve storslagenheten!
Tack Sven, för att du lärde mej förstå det. Jag lovar – jag ska aldrig glömma bort det.
Publicerad: 2004-05-22 00:00 / Uppdaterad: 2008-11-02 08:59
43 kommentarer
oj!!!
#
Oj, en tia! Oväntat!
#
otroligt gubbig stil
#
ja detta är i sanning en av världens bästa plattor nånsin
#
bra skiva, onekligen. dar uppe med The Queen is dead. funderar pa att antligen ga vidare och kopa Pornography.
#
maxim-> vänta inte, beställ den nu!!!
#
whatever you say, ice age.
#
härlig recension.
härlig skiva.
#
Äntligen!
#
Ja… JAAAAAAAAAAA!!!
#
Har den här skivan. Gillar den inte alls.
#
Disintegration, The Cure bästa skiva ? Usch…
Aldrig hört talas om Pornography ? eller Boys don't cry ?
1989 var The Cure redan en grotesque parodi av sig själv, en död band.
#
neeeej…
#
Bra recension men jag håller inte riktigt med om att det här är en depressionsskiva. Disintegration för mig är en skilsmässoskiva (även om Robert precis hade gift sig). Förresten är det här den enda skivan vars texter Robert inte uttalat sig om eftersom de är alldeles för personliga.
Vill man lyssna på en skiva som andas depression rakt igenom är det bara att plocka fram Pornography, mörkare än så kan det inte bli.
Matthieu: Boys don't cry bästa skivan? Inte ens nära.
#
Bra recension! detta var den sista skiva jag hörde med Cure – jag tyckte den påminde om underskattade Faith
#
No More…
#
If "less" is more, just imagine how much more "more" is! -Frasier
#
Head On The Door nämns alldeles för sällan i sammanhangen The Cure och bästa skiva.
Close To Me. The Blood. Kyoto Song. A Night Like This. CLOSE TO ME!
Trevlig recension.
#
"konceptuell garagerock"?
the cramps eller?
#
"Verkar bra, detta ska kollas upp."
#
mycket trevlig recension men…
…Less IS more!
#
distintegration är helt ok men pornography krossar allt i sin väg vad det gäller depp
#
Om den inte var så mulet producerad, Entreat låter ju generationer klarare och jag kan i alla fall inte lyssna på Dis.. efter Entreat
#
Bästa skivan jag har !! :) Älskar helt enkelt den här skivan, så grymt atmosfärisk rakt igenom…åhhh love it !! :)
#
Mycket bra recension, och jag inser än en gång hur bra skivan är. Tack.
#
en mycket mycket bra skiva! helt rätt beyg..
#
världens bästa skiva. bra recension!
#
du e cool mattias!!
kan roy orbison ha solbrillor så kan robban ha make up.kan courtney knarka så kan robban fixa håret.10 av tio är ett absålut beslut.men pornography är alltså bättre.smp
#
Va, är Belle & Sebastian minimalism?? Vad har jag missat???
#
Världshistoriens bästa låt: Pictures of you….
#
Som Stan eller Kyle sa i South Park: "Disintegration is the best album ever!"
#
Ja, basgången i Fascination Street ÄR ju faktiskt en av de bästa någonsin!
#
Tack för alla kommentarer! Grymt kul. Ska genast springa o köpa Pornography och Head on the door på CD. Har inte hört dem heller på mycket, mycket länge. Länge leve basismen!
#
jag ville bara tillägga att min absolut favorit låt är A Forest på 1984's Concert album. mer bass och mer flanger-pedal finns inte.
ahhh.. nostalgi…
#
Mycket bra recension. Blev grymt sugen att sätta på Disintegration nu. Håller med de andra kommentarerna i att "Head on the door" och "Faith" är underskatade, men Disintegration tycker jag är klart bättre, om inte anant för att den är så jämn.
#
jag tycker dintegration inte ar allt for deppein=merande…jag tycker den handlar om langtan snarare inte uppgivenhet…
#
En av världens bästa skivor! "Wish" och "Disintegration" är Cures sanna mästerverk och deras andra album har många bra låtar men ingen av dem är lika helgjutna som denna och dess uppföljare.
"The Same Deep Water As You" är bara en av många magiska spår.
#
Den här skivan är gryyymt bra! Fascination street och Disintegration är bäst. 9/10
#
Då var det klart. Detta är den bästa recensionen på dagens skiva!
#
Disintegration är något utan dess like, verkligen. Hur den kan lämna ögon torra är för mig ett mysterium.
#
Mattias, det här måste Jenny se! Nu ska jag slå till på min första egeninhandlade Cure skiva. F-n på tiden! Pusspusspuss!
#
disintergration är möjligtvis jordens bästa skiva.
helgalen recension också! :)
jag håller fullständigt med allting.
#
[...] och Arcade Fire. Ingen har kunnat undgå att första singeln, Tonight I Have To Leave It, luktar The Cures Inbetween Days lång väg, även om Adam och Carl i bandet förklarar att det verkligen inte är [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).