Stubintråden som sträcker sig från riksdagshuset och regeringskansliet i Rosenbad till avstjälpningsplatserna i Tensta, Rinkeby, Fittja, Alby och Botkyrka har börjat glöda och det är hög tid att medborgarna i Sverige förstår vad som hotar dem och riket

Så skriver David Puma i slutet av sitt brev till drottningen av Sverige. Ett brev som andas en ilska över ett samhälle som uteblev. Björn Ranelid fångar på ett utmärkt sätt hur många människor idag uppfattar situationen: hopplös och apatisk.

Den del av världen som bestämmer använder bomber istället för argument. Använder sin makt istället för folkrätt. Befrämjar sin kultur i stället för de mångas kultur. Den del av världen som beskrivs har enligt många blivit en krutdurk. En stor sjuhelvetes laddning med kapacitet att med atomvapen förstöra jorden tre, fem eller tio gånger om.

In till den där durken finns stubintråd på stubintråd. Trådar som vill förändra, och som vill visa på möjligheten i något annat. Peter Dolving är en av de där trådarna.

På denna andra fullängdare, Bad Blood, är Peter Dolving inte ensam utan framträder med Peter Dolving Band: Manne Andréasson, Petter Eriksson, Mårten Magnefors och Bjarne Karlsson. Med hela den amerikanska rock- och vistraditionen i ryggen och den engelska popen och punken som valla levererar Dolving tretton svarta och skitiga låtar.

Är det hopp du vill ha är Dolving, inte alternativet. Med sitt band lotsar Dolving, likt en för tidigt åldrande fader, sina adepter genom förnedring, olycka och motgångar.

Trots ilskan som pumpar i venerna så behåller sig musiken förhållandevis lugn. Det är mörkt och släpigt till en början, även om nu tempot helt klart förändrar sig under mitten av skivan med Water Over Bones och New Beauty Queens. Men Bad Blood är som en vaggsång inför döden. Vacker men skrämmande inför det okända. Och ensamheten smetar sig fast som olja från en sjunken tanker i When You Leave Me. Ja, Dolving låter då och då som en Neil Young i dödens väntrum. Eller lite åt det ibland mörka som Billy Bragg flirtat med på senare tid. Musikaliskt är det inte det mest högststående en svensk artist har producerat, men det håller.

De är dock inte referenserna som fångar mig hos Peter Dolving Band. Det som lägger sig som ett lock över mig är känslan av att de verkar ha förstått något som jag inte har. De verkar ha förstått att vi lever i världens sista tid. Apokalypsen kan vara nära. Le, det kanske hjälper mot tomheten.

I Be Kind får lyssnaren en inblick i desperationen: ”Please lord give me strength, I can't take much more. Life seems an unlit open road, it leads nowhere. The rage in me burns me it eats me alive, I can't sleep, I can't weep, I don't know how I'm gonna get by. For the pretty blue eyes of my beautiful daughter – please be kind – think I'm losing my mind.” Hopplöst?

Peter Dolvings låtar innehåller inte enbart den storslagna retoriken. Han har åstadkommit en skiva om kärleken, hopplösheten och frustrationen i skuggan av den värld som bestämmer.

Bad Blood är ingen rak stubintråd in i durken. Den rullar ihop sig, vrider till höger och till vänster, far upp och blir manisk och slänger sig utan minsta antydan till livlina ner i depressionen. Gitarrerna borrar små hål bakom trumhinnan vid sidan av Dolvings röst som ömsom trakterar basen och ömsom trakterar falsetten.

I sin utsatthet är det vackert. Även i smutsen finns det som ger liv. Det är kanske där det måste finnas idag. I en värld som är rädd för varje antydan till motstånd, både mot makten och mot den kliniska hälsan, kanske smutsen är hoppet. Jag vet inte. Dolving får mig i varje fall att fundera på frågan.

Med en skiva som Bad Blood får jag anledning att fundera på vad som är friskt och vad som är sjukt. Sådant får mig att gå framåt. Får mig att tänka ett varv extra. Att inse att människan är beroende av andra människor. Att beroendet kan vara positivt i solidariteten och orätt i egoismen. Att friheten förutsätter rättvisan och jämlikheten, och att jämlikhet och rättvisa inte är möjligt utan frihet.

I den mörka skuggan av Dolving kan jag också se att det finns en del ljus runt mig. Hoppet lever.

Låt oss strunta i krutdurken. De som inte är med där kan väl bygga sig något eget. Något som inte är explosivt genom vapen utan genom sin gränslösa kärlek

Vi ses i tåget.