- Första maj kommer bli riktigt tungt, sa den ene killen.
- Precis som förra året, sa den andre.
- Men du skulle vart med i Göteborg, där var det på riktigt, fattar du? Det var politik på riktigt!
- Ja, jo, men jag var ju tvungen att plugga sommarkurser då.

(Autentisk konversation på pendeltåg mellan Karlberg och Sundbyberg)

”I'm not a political fighter
I don't even have a cigarette lighter
I just wanna see that fire
Burn down the avenue”

(Jens Lekman, ”Do You Remember the Riots?”)

Det ska väldigt mycket till för att kalla Göteborgskravallerna i juni för tre år sedan för en politisk aktion. Göteborgskravallerna hade lika mycket med politiska motiv att göra som kravallscenerna i Spike Lees ”Do the Right Thing”. Det är bara i backspegelns mest immiga hörn som man kan se det hela som en antikapitalistisk manifestation.

Det är annars obetalbar underhållning att kolla in påstått inbitna antikapitalister kränga ”No Logo” ur en Nike-ryggsäck på bästa kohandlar-manér.

– Det var så dumt allting. Jag såg medelklassnubbar som var totalt nedpundade i någon sorts macho ”Taxi Driver”-mansroll. I vissa ögonblick har man behov av att känna tillhörighet, men i Göteborg rann allt det där ur mig. Jag var ensam, berättade David Sandström i en intervju med Västerbottens Folkblad.

Så var tar man vägen när till och med utanförskapet känns alienerande?

Till Falträsk, kanske. Sandström packade kappsäcken och styrde kosan mot denna lilla by mitt ute i Ingenstans, norr om Lycksele. Där låste han om sig i tio månader och svettades ur sig det som blev de elva spåren på ”The dominant need of the needy soul is to be needed”.

- Nerverna blottläggs, du blir känslig och tvingas hela tiden se dig själv, det går inte att gömma sig i något, förklarade han miljöombytet.

Till skillnad från sina nyfrälsta kollegor Dennis Lyxzén, Kristofer Åström eller Nikola Sarcevic, så har Sandström inte snubblat ner i den självömkande fåran som snart plöjts härs och tvärs över hela landet.

”Cocaine in your Cola” skulle till exempel kunna ha bröderna Reid som avsändare och är så drivig att man kan kan ha överseende med den grötrimmade refrängen, ”The cocaine in your cola/The steroids in your cow/The dolphin in your tuna”. Skivans andra ytterlighet är avrundande ”The Sixtiex”, där han fjädrar ut i en utsökt popdänga, snickrad och smidd i enlighet med bästa hantverkarstolthet.

Däremellan målar Sandström med alla nyanser han har på paletten. ”Shakey Heart” skulle kunna vara en hyllning till Neil Young inte bara i titeln, ”Counting the Ties” smyger fram på tå över sköra strängar och stämmor. I ”Rock in Motion” är det cut up-teknik för halva slanten.

Tyvärr har de övriga spåren en förmåga att flyta in i skuggorna av de starkaste lysande numren. Med några få undantag rör sig rockriffen – lite paradoxalt kan tyckas – i mainstreamfållan och kanske är det det faktum att Sandström själv säger sig vara marginaliserad bland dem som redan befinner sig i marginalen som gör att skivan spretar: han har ingen tydlig måltavla.

Men när han prickar rätt med såväl texter som musik så är det borrhuvuden som tränger genom de segaste av bröstkorgar.

Synd att det inte sker oftare, bara.