Mycket har skrivits om Motörhead genom åren. Om hur konsekventa de är i sitt uttryck, hur de maler på i samma hjulspår, oförtröttligt, och hur mycket energi de har trots att de har hållit på så länge som de har gjort. Hur sliten Lemmy egentligen borde vara, till och med död. Och så vidare. Men […][...]

James Yorkston When the Haar Rolls In Domino/Playground Skotsk folk och pop. Officiell sajt, Myspace Stereolab Chemical Chords 4AD/Playground Elfte albumet. Glattig och enkel pop. Officiell sajt, Myspace Jaguar Love Take Me to the Sea Matador/Playground Androgyn rock med ett inte alltför obekant sväng. Myspace Ice Cube Raw Footage Lench Mob Records/Playground Välartad gangsta. Officiell […][...]

Det tog en månad. Men till slut dök det upp något som skakade om mig även 2008. Att det var Disfear som skulle göra det var lika välkommet som överraskande. Eller, överraskande är väl att ta i egentligen. Disfear vet vid det här laget vad de pysslar med och hur det ska göras. De gånger […][...]

Jag tyckte att sjuan Killing Alan var cool, men det var Supershitty… som fick mig att omedelbart räkna The Hellacopters som ”Räddare Av Svensk Rock”. Självklart hörde jag till dom som ansåg att Nicke Andersson var helt från vettet när han lämnade The Entombed för att grotta ner sig i nåt skitigt garageslammer med suparpolaren […][...]

Mitt förhållande till High on Fire har banne mig aldrig varit särskilt bra. Därför var det närmast förvånande hur jag sögs in i Death is this Communion, bandets fjärde skiva. Visserligen har mitt gillande till viss del ebbat ut efter hand, men kanske är detta min väg in i bandet. Jag plockade upp debuten The […][...]

I sin självbiografi ”White Line Fever” ondgör sig mr Motörhead, Lemmy Kilmister, över att folk fortfarande kommer fram och gastar ”Ace of Spades” i örat på honom. Och jag kan verkligen förstå honom med tanke på hur mycket Motörhead har släppt sedan dess och hur bra klass materialet har hållit allt som oftast. När det […][...]

Gubbarna i Motörhead ger sig inte. Beväpnade med sin klassiska Bomber-rigg, första gången på svensk mark, spelade de på näst största scenen. Ingenting var väl egentligen förvånanade, förutom att jag halvvägs in i konserten upptäckte att mina bilnycklar saknades och fick pipa iväg och lyckligtvis lokaliserade dem. Det var rock 'n' roll efter en väl […][...]

Först och störst. Åtminstone i mina ögon. Brittiska legenderna i Napalm Death öppnade Sweden Rock Festival för mig och första låten ”Instinct of Survival” var allt värt det. Där stod jag i solskenet och log. Allting kan vara skitdåligt sen, det var i första hand Napalm Death som drog i år och de levererade. En […][...]

1999 var senaste gången jag besökte Sweden Rock Festival. Att det tagit sex år att komma dit igen har inget med att jag inte har velat ta mig dit. Inte alls. Snarare tvärtom. Däremot har det antingen inte passat rent tidsmässigt, eller så har det varit så att jag inte har haft någon att åka […][...]

Stockholms Crucified Barbara kommer med full bricka i klyschbingo. Sleazig och punkig hårdrock som blickar tjugo år tillbaka i tiden. Men de kommer undan med det. Det är nästan befriande att ett band hellre tar på sig skinnbrallor än slitna jeans, för att dra en klädparallell. Band sprugna ur MC 5:s ”Kick Out the Jams” […][...]