Vem orkar bry sig om ett solosläpp från Wu-Tang 2004? Inte den svenska kvällspressen i alla fall. Jonna Sima nöjer sig i Expressen med att konstatera att ”Allt, förutom spår 2-4, är undermåligt.” Markus Larsson tar i ännu hårdare när slentrianyxan faller över stackars Method Mans nacke: ”Skivan är hiphopversionen av Tommy Salos pucknick. Ett […][...]

Jag antar att Royce Da 5'9″ har ganska lite med den här utgåvan att göra egentligen. Titeln säger väl egentligen allt. Det är disslåtar och ratat material. Skräp och skrot. Bortglömt och förträngt. Allt omvartannat. Den som jobbar riktigt hårt kan kanske skrapa ihop låtar till en hygglig EP av de här 37 spåren. Jobbigt […][...]

Ginuwine är nog ett rätt okänt namn för de flesta, även bland dem som gillar modern amerikansk r'n'b. Och även om man vet vem han är, glöms han ofta bort. Trots detta är hans debutsingel Pony från 1996 en klassiker. Det var nämligen med den som Timbaland fick sitt genombrott. Sedan följde två Ginuwine-album nästan […][...]

Det har gått tio år sedan Wu-Tang Clan förändrade hiphopen och tog över helt i ett par år. Mellan 1993 och 1996 var de överallt. Hela tiden. Störst och tuffast. De flesta höll sig ur vägen där The W rullade fram. Arvet efter de där åren är fortfarande så starkt att det mesta med en […][...]

Jag är lite kluven inför den här samlingen från en av medlemmarna i Wu-Tang-klanen. Å ena sidan går det att plocka drösvis med fantastisk musik från de tidiga Wu-åren. Men eftersom klanen fullkomligt sprutat ur sig material under nittiotalet är det inte helt lätt att hålla koll på alla. Därför är Wu-Tang-samlingar bra på många […][...]

Så kommer den i alla fall. Lite senare. Jag kände att jag var tvungen att skriva om Under Construction, trots att vi lämnat 2002 bakom oss. Det är ju ändå Missy. Förra året avslutades med att en drös r’n'b-artister följde upp smått fantastiska skivor. Ja Rule, Jaheim, Jay-Z och Nas för att nämna några. Det […][...]

Det är alltid ett helsicke att få till en klassiker som allt annat i genren ställs emot. Speciellt som det också drabbar ens egna verk. Och hur mycket Roni Size än försöker kommer allt han gör alltid att jämföras med hans stilbildande debut från 1997, New Forms. Men skam den som ger sig. Touching Down […][...]

Det finns ingen hiphop-producent som kommer i närheten av DJ Premier. Jag kan lika gärna börja med det så är det gjort. Att han kan göra underverk visade han redan med DJ Premier in Deep Concentration från Gang Starrs första skiva. När han sedan väl fick ordning på sitt patenterade sound någonstans kring Gang Starrs […][...]

Efter att ha levererat ett av nittotalets bästa hiphopalbum med Nigga Please har det mest handlat om fängelsebesök och namnbyten för Wu-Tang-medlemmen Russell Jones. Men nu är han tillbaka och likt Prince verkar han ha bestämt sig för att det första nog ändå var bäst. Och jodå, han är fortfarande fängelsekund. Jag tillhörde dem som […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]