Wu-Tang-klanens alla släpp skulle utan problem kunna vara en egen Jeopardy-kategori. Börjar man sedan blanda in alla klanmedlemmar som inte tillhör den inre cirkeln är vi uppe i två kategorier. Även om de på många sätt låtit lika varandra är det några solosläpp som varit snäppet vassare än de övriga. Dit räknar jag Method Mans […][...]

Checklista för soloprojekt från Wu-stallet: Står RZA som producent? Jajamensan. Finns det reklam för andra Wu-skivor i cd-häftet. Visst. Blir någon skjuten? Check. Samplingar från filmer? Harå. Gästas han av andra Wu-killar? You bet. Shyheim, Wu-Tang Clans yngste medlem, har blott 22 år hunnit med att släppa tre skivor, haft roller i två filmer och […][...]

Någon vecka innan Missy damp ner i brevlådan dammade jag av Heavy Load med den obskyra hiphop-gruppen New Kingdom. En skiva med grovhuggna, raka rytmer, brölande rap och inget som helst finlir i produktionen. Men en massa energi. Det var så otroligt befriande. Jag är nämligen så jävla trött på bounce. Jag är trött på […][...]

Det är så lätt att irritera ihjäl sig på Limp Bizkit. Och irritationen stavas F-R-E-D D-U-R-S-T. En pojkaktiv, hormonstinn och stöddig redneck från Jacksonville som blivit stjärna och får medial uppmärksamhet var han än sträcker upp sitt mittenfinger. Han är både Limp Bizkits problem och deras styrka. För trots att jag helst stänger igen en […][...]

Min första reaktion var ”toppen!”. Sen vände det och blev ”lite segt va?” Och här står jag nu och velar, ena sekunden älskar jag det och nästa blir jag frustrerad. Men jag har faktiskt inte hittat något att klaga på. Det är ont om lättfastnande melodier på skivan. Men vem behöver såna? Det är långsamt, […][...]