Vill man är det inte särskilt svårt att dra paralleller mellan Maxwell och Marvin Gaye. Den mest självklara jämförelsen mellan de båda är förstås deras enastående röster, men när Maxwell skapade sin debut fanns det några likheter som faktiskt ligger ännu närmare varandra.

Maxwell hade lyckats tjata till sig kreativ frihet i sitt skapande av albumet, likt Marvin inför What’s Going On. Och likt Motown tjugo år tidigare var Sony inte helt förtjusta i idén. Nervösa att missa en potentiell guldgruva kompromissade skivbolaget fram lösningen att Stuart Matthewman, en fjärdedel av hitmaskinen Sade, skulle blandas in i projektet.

Inblandade i projektet var dessutom Leon Ware och Melvin ”Wah Wah” Watson, som både arbetat med Marvin Gaye två årtionden tidigare, som producent respektive gitarrist. Watson spelade gitarr även här, medan Ware var med och skrev en av låtarna: Sumthin’ Sumthin’.

1995 var albumet färdigställt, men hamnade på hyllan i något år innan det släpptes. Matthewman hade inte riktigt gett den effekt som Sony hade hoppats på. Tvärtom slutade det med att de båda började jamma loss i studion för fulla muggar och sköta stora delar av instrumenteringen själva (Matthewman spelar bas, sax och trummor). I slutändan slutade det med att Matthew bara var inblandad i tre av låtarna och det blev en Maxwell-show för hela slanten ändå. När han sedan vägrade ha sin bild på omslagets framsida utan istället ville ha låtlistan där, samtidigt som han mumlade om ”koncept” och ”suite” – vilket i branschvärlden betyder ungefär ”här blir det svårt att hitta lättsålda singlar” – så fick skivbolaget till sist nog och konstaterade att det här nog inte var tillräckligt kommersiellt gångbart.

När albumet sedan släpptes 1996 visade det sig att det var ett väldigt felaktigt konstaterande. I och med andrasingeln Ascension (Don’t Ever Wonder) tog saker och ting fart på ett sätt som ingen inblandad riktigt hade väntat sig.

Visst, albumet kom lägligt i och med att neosoul-vågen kring mitten av nittiotalet hade börjat ta fart som en motreaktion till åttiotalets swingbeat-soul och det tidiga nittiotalets hiphop-soul. Men det betyder inte att Maxwell nådde framgångar bara på grund av lyckad timing. Albumet var en återupplivning och en hyllning till sjuttiotalets organiska soul, med blinkningar åt flera av det årtiondets stora. Funkiga basgångar, wobblande keyboards, elpianon, inbaxade blåssektioner, doowop-liknande lager-på-lager-på-lager-arrangemang. Gatusoulen i blaxplokostym som rullar nerför gatorna med rutorna nere. Men också sängkammarsoul och den mest välekiperade quiet storm av den typ som just Sade, och Stuart Matthewman, envist släpat med sig från åttiotalet. Kanske inte så konstigt att även Mike Pela, Sades ständiga följeslagare i studion, också dök upp på den platsen här.

Det är också just i sängkammaren som hela albumet slutar. Efter en inledning ute på dansgolvet sjunker tempot så sakta albumet igenom i takt med att lamporna diskret släcks ner. Det är också här som albumets finaste stund dyker upp i och med Reunion. En låt som mycket väl hade kunnat vara producerad av Matthewman, men som är helt och hållet Maxwells egen skapelse. Och som mer än något annat får mig att tänka på Marvins sista år i livet, kanske framförallt Sexual Healing.

Sämre måttstockar kan man definitivt ha.