Någon slags bra indikation om du var någon att räkna med under nittiotalet var om man bjöds in för att göra sin egen MTV Unplugged-spelning, MTV:s livekoncept där artisterna förväntades framföra sitt material utan elartiklar (annat än mikrofonerna). Även om det var lite sisådär med renlärigheten så kom showen att bli en musikaliskt nog så viktig faktor under nittonhundratalets sista år.

Generellt för MTV Unplugged-spelningarna var dels att artisterna förstås framförde sina stora hits (ett undantag här var Nirvana) och dels att artisterna många gånger vågade prova lite nya grepp i och med att kostymen för många var helt ny. Det var bland annat under en sådan show 1991 som MC Lyte, De La Soul, A Tribe Called Quest och framförallt LL Cool J visade att det minsann gick alldeles utmärkt att framföra hiphop med ”riktiga instrument”, något som idag är så självklart.

När det handlar om Maxwell kom inspelningen 1997, året efter hans stora genombrott med debuten Maxwell’s Urban Hang Suite. Det betydde förstås att den MTV-timme som blev resultatet (i allmänhet runt 45 minuter plus reklamavbrott) inte kunde hämtas från särskilt många andra källor. Det blir både dels den funkigare sidan av debuten och dels den riktigt sängkammarsofta och solnedgångsvemodiga. Efter lite skivbolagsbråkande kring vad som egentligen skulle ges ut på live-skivan är resultatet bara drygt halvtimmen långt.

Skillnaden jämfört med debuten är inte direkt milsvid. Slipsen hänger lite mer på sniskan och huvudnickarfaktorn är något högre, men i övrigt vet man vad man har att vänta sig om man har hört Maxwell’s Urban Hang Suite, på gott och ont. Okej, en gospelfunkig cover av Nine Inch Nails Closer var lite otippad, det medges. Något censurerad då.

Det som däremot faktiskt imponerar ännu mer än på debuten är Maxwells röst. Visserligen blir det av naturliga skäl inte alls lika intrikata Maxwell-lager i körerna, men satan i gatan vad han sjunger bra.

Det här hörs mer än någon annanstans i den låt som egentligen är den enda anledning du behöver för att köpa Unplugged-spelningen: en alldeles himmelsk version av Kate Bushs redan övermagiska This Woman’s Work, det vackraste stycke om graviditet som någonsin spelats in. Ja, ett av de vackraste stycken som spelats in överhuvudtaget, både i Kates originalversion och i Maxwell Unplugged-version. I båda versionerna röstperfektionism på de högsta nivåerna utan antydan till vare sig säkerhetslinor eller tveksamhet. This Woman’s Work skulle återkomma på Maxwells tredje album Now, men då i en mer påklädd och inte alls lika bra version.

För mig var det i och med This Woman’s Work som jag verkligen upptäckte Maxwell. Maxwell’s Urban Hang Suite och jag klickade inte riktigt när den kom, det krävdes en omväg via Kate Bush för att jag skulle hitta in i den.

En artist som väljer att göra en cover av en Kate Bush är liksom värd att åtminstone låna ett halvt öra. Låter det så här bra förtjänar artisten en hel hög chanser innan jag får för mig att ge upp. Särskilt när Maxwell i presentationen av This Woman’s Work sammanfattar Kate med orden ”She is the bomb. Truly”.

Det är fortfarande den bästa sammanfattning av Kate Bush som någon fått till. För det är verkligen så.

She is the bomb. Truly. Och Maxwell när han är som bäst är inte långt efter.