Mary J Blige låter ofta modern och uppdaterad när skivan är ny. 50 Cent, The Neptunes, Eve, Lauryn Hill och George Michael har varit högaktuella när de gästat på hennes skivor. Så har mönstret sett ut sedan What’s the 411? kom 1992. Hon kan därför också kännas daterad i vissa avseenden, i synnerhet när hon […][...]

Fotograf: Irina Balog Ola Andersson: Att dun-DA-dun-DA-trenden packar ihop och försvinner. Förstörde alldeles för mycket potentiellt bra danspop under 2007. Madelene Holm: Jag är egentligen en planerande människa, så jag borde ha hela 2008 klart för mig redan. Det har jag inte, och jag vet inte vad jag ser framemot, musikmässigt. Men jag hoppas att […][...]

”The Breakthrough” från 2005 hade sina publikframgångar, vilket tydligen väckte profithunger. Så blev det alltså dags för en samlingsskiva. Fyra nya låtar tjänar som lockbete. Ett måste för dem som på bästa P. Diddy-vis skanderar att Mary J Blige är ”the queen of hip-hop soul” alltså. Meningen är att 15 års karriär, sju studioalbum och […][...]

Av alla de många recensioner jag läst av Mary J Bliges senaste album är det Jonna Sima som träffar bäst när hon skriver om olyckskorparna som kraxat att ”hon var bäst när hon var som olyckligast” (Stefan Thungren kraxar fortfarande i Svenska Dagbladet). Jag erkänner, jag har själv stått och vrålat den klagolåten. Förmodligen mer […][...]

2005. Missy Elliott har spelat in ett hiphop-album. Nu kanske det här inte känns som något särskilt nyskapande, men i Missys värld är det nästan det. För alla soloskivor som Missy har släppt har varit mer än bara hiphop. Tillsammans med ständige följeslagaren Timbaland har Missy gång på gång lagt till nya kapitel i hiphopens […][...]

Det hade egentligen räckt med det där fantastiska Dre-pianot i inledande ”Westside Story” för att jag skulle bli nöjd. När kyrkklockan ringer i bakgrunden strax innan 50 Cent börjar sluddra refrängen vet jag att jag snart kommer att springa runt och skrika g-g-g-g-g-unit! Likt en av Pavlovs hundar svarar min nacke på ännu ett benhårt […][...]

När Nicholas Ringskog Ferrada-Noli för ett par veckor sen frågade sig varför rappare inte får vara klyftiga satt jag som vanligt där som ett levande frågetecken och undrade vilka de här kvinnoförnedrande snubbarna som majorbolagen signar på löpande band, som säljer miljonupplagor och spelas på MTV och ZTV dagarna i ända, är. Jag lyssnar trots […][...]

Från den finska vänsterkanten kommer äkta paret Jimi Tenor och Nicole Willis med en samling låtar som åker ljudkana mellan 80-talets soul och 90/00-talets brutna jazz (dessutom med en helt oväntad mellanlandning smack bom mitt i 60-talets stötigaste JB-funksoul). Jag har lite svårt för den halva av skivan som låter som om den vore inspelad […][...]

Festivalens andra dag fortsatte på ungefär samma tema som den första: pocketar. Vi har delat ut en bra bit över 4 500 exemplar av ”100 skivor – volym tre” nu. Det känns mäktigt. Färre än 1 800 kvar till lördagen. Jean Grae flyttades till ny tid på grund av någon sorts strul. Jag levde med […][...]

Soulåret 2003 handlade precis som vanligt i Sverige om en enda man: R Kelly. Remixen av ”Ignition” fick den svenska kritikerkåren att gå ner i en kollektiv brygga. En lyxig klubbstudsare så champagnebubblande lycklig att det var direkt omöjligt att värja sig och med fingret i luften skråla med i ett toot toot, ett ”beep […][...]