Fireside började med att släppa ett mycket bra debutalbum ”Fantastic Four” som var mer hardcore än de senare albumen. Efter den kom de två mästerverken ”Do Not Tailgate” som fick en Grammis för bästa hårdrock och ”Uomini D'Onore”. Därefter kom då ”Elite”, som jag tycker var ett snedsteg av gruppen. Sedan dess har jag gått […][...]

Efter den ångvältsattack som var ”Do Not Tailgate” tog Fireside en sväng in på ett snårigare rockspår. På väg bort från det emocorefärgade landskapet. Utan att för den skulle lämna det helt. Resultatet är nog så nära Fugazi ett svenskt band kommit. När ep:n ”Sweatbead” släpptes som en försmak inför ”Uomini D'Onore” visste jag inte […][...]

Det finns en del givna regler för hur en samling bäst skall sammanställas. En samling av den typ som ”Hello Kids” är (alla låtar som inte fått plats på album) ska vara kronologisk. Det brukar vi väl vara överens om? Men jag vete tusan om det här inte är beviset för att det omvända egentligen […][...]

Ilska. Smuts. Adrenalin. Trötthet och viljan att ge upp: ”I can't take much more”. Hardcore möter kärlekstexten. Där har ni Firesides debut ”Fantastic Four” i sammanfattning. ”Fantastic Four” är inte fantastisk, och är i mitt tycke det svagaste kortet i min Fireside-hand. Bra är det, men det var först på ”Do Not Tailgate” som det […][...]

Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla. Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och […][...]

Firesides andra album ”Do Not Tailgate” slog hårt rakt in i hjärtat. Det var ett verk av skrikande ångest och förtvivlan. Pulveriserad kärlek och krossade hjärtan. Ilska och uppgivenhet i dess allra mest förbannade form. Året var 1995. Fireside fick en grammis, turnerade mycket, fick Rick Rubin att gråta och stod förmodligen på toppen av […][...]