Det börjar bli en aning tjatigt. Fortfarande riktigt bra, men tjatigt. Nackdelarna med John Frusciantes kreativa och snabba utgivning börjar märkas. Jag hinner inte lyssna färdigt på en skiva förrän nästa kommer. Det går för snabbt och blir för mycket. Dagens i-landsproblem? Minst sagt. John Frusciantes utgivning hittills i år saknar motstycke. Först världens bästa […][...]

Det här är en dogmaskiva. Varje ackord, varenda ord bär på en mening. Det är naket i ordets rätta bemärkelse. Tramsfritt. Skapat av en tanig, blek gitarrist med renoverade tänder som gör låtar på löpande band. Han borde egentligen vara död, men lever på uppstuds. Han har på egen hand räddat Red Hot Chili Peppers, […][...]

Om du bara fick välja ett sätt att besvara frågan om varför du älskar musik. Bara en chans att förklara dig. Om du bara fick ha en skiva kvar. Vilken skiva skulle du välja då? Kanske en skiva du ännu inte hört, eller som du aldrig tror kommer göras? Skivan som får känslor att röra […][...]

Det är snart tre år sedan ”Californication” släpptes. Red Hot Chili Peppers slog in på en poppigare och mer lättsmält väg som ledde till att skivan levde drygt två år på singlar som ”Scar Tissue”, ”Otherside”, ”Roadtrippin'” och ”Californication”. Nya skivan ”By the Way” är en logisk uppföljare, där funken så gott som helt får […][...]

Soloplattor har ofta det gemensamt att de sällan låter som den ordinarie gruppen. Oavsett om det är sångaren eller någon av de andra medlemmarna som prövar sina egna vingar. Kanske inte så konstigt eftersom soloprojektet inte skulle fylla så stor funktion om det ändå lät likadant. En annan gyllene regel är att soloplattor oftast är […][...]

Red Hot Chili Peppers återkomst på musikscenen inleds med en mullrande, distad bas-ton som så småningom övergår i en plottrig funkhistoria som påminner om hur de lät för åtta år sedan på ”Blood Sugar Sex Magik”. Det känns som om de vill markera att de är tillbaka efter flera års strulande med droger, olyckor och […][...]