Numera brukar bokmässan ha över 100 000 besökare. Det är trångt, varmt och syrefattigt. Tidigare undveks lördagen med fördel men numera är det lika tjockt precis hela helgen. Förutom kanske fredagen då. Det kan vara värt några timmars flextid för att kunna andas mellan montrarna. Det är inte bara trängseln som gör att mässan inte […][...]

(Lite sent publicerar vi veckosammanfattningen den här veckan. Vi skyller på Jesus.) Erykah Badus nya video Window Seat väckte upprörda känslor i hennes hemstad Dallas. Samma stad där hon filmade videon guerillastyle. Upprördheten gäller nakenhet och assilimering av skjutning på samma plats JFK sköts för 47 år sedan. Hon blev åtalad för förargelseväckande beteende och […][...]

Det är ingen nyhet längre, men fortfarande lika svårt att förstå. Lennart Persson är död. Den genomgoda musikjournalistikens förkämpe finns inte bland oss längre. Jag kände aldrig Persson även om jag flera gånger såg honom i Malmö och någon gång kanske till och med växlade några ord med honom inne på Musik & Konst. Jag […][...]

2006 släppte North of no South Records det lite roliga konceptalbumet Jävla kritiker! där recensenter fått skriva recensioner på icke existerande låtar. Först därefter skapade artisterna låtarna. Jan Gradvall – Fibes, oh Fibes ”Psalm 2005” Malena Rydell – Uje Brandelius ”Bollen, bollen, bollen” Kalle Dixelius – Håkan Lidbo ”Du” Per Hagman – Silverbullit ”Late night […][...]

2001 var året som vände upp och ner på det nyligen födda årtusendet när New Yorks karakteristiska skyline bokstavligen talat smulades sönder av två kapade flygplan. 2001 var också året då G8-mötet i Göteborg i resulterade i omfattande kravaller, året då Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh avrättades och året då Wikipedia föddes. I den musikaliska världen sa […][...]

Filmen är bäst på det längsta jag minns. Ska det verkligen stå så? Ja. Folk minns inte längre hur länge dom minns, men det gör jag. Jag minns inte det där som hände innan dom dödade Aldo Moro. Han var italienare och hittades i en baklucka på en bil på en tyst gata. Han hör […][...]

Som så många artister i mitten av åttiotalet kom Kate Bush in i mitt liv via Trackslistan. Running Up That Hill (A Deal with God) letade sig in på tjugondeplatsen och försvann ut igen efter en vecka. Inte direkt en imponerande bedrift, men det räckte för att Kate skulle göra ett djupt avtryck i min […][...]