Filmen är bäst på det längsta jag minns. Ska det verkligen stå så? Ja. Folk minns inte längre hur länge dom minns, men det gör jag. Jag minns inte det där som hände innan dom dödade Aldo Moro. Han var italienare och hittades i en baklucka på en bil på en tyst gata. Han hör inte hit. Men hans död gör mig ledsen än idag. Det var en pusselbit i terror-Italien. Jag minns bara det som hände därefter. Och djävligt ryckigt. Ibland dyker det upp minnen av ansikten mitt i drömmen och det kanske var nån viktig släkting eller älskad vän, men sen vaknar jag och det finns inget soundtrack ens. Ansiktet har ingen refräng. Inget ”Love Theme”. Poängen med denna skräckartat bra film är att det också finns ett stort och näringsrikt soundtrack till den. Där låter musiken som inget i mitt liv ägt rum och bara det känns nyttigt.

Eftersom jag badat i rockmusik och pop-lemonad är det en ny väderlek som möter på skivan. Rockmusiken kanske bara var en yfrontdröm hopspikad av svettiga pojkrumspojkar med pojkiga pojkminnen om hur dom blev instängda på tjejmuggen utan att kunna åberopa sina samlade Gradvall-kunskaper som förmildrande. Tänk dig det om du kan! Rock är torv och grovsopor. Nu glömmer vi den! Vik hädan Rock! Dö, Mr Roll! Världen är vält omkull i ett töcken som kommer från Öster, men samtidigt låter det som om Artie Shaws orkester snart ska spela upp på atlantkryssaren. Dean Martin finns och Connie Francis och Xavier Cugat och det finns cha-cha-danser men ingen MTV. Samtidigt är världen fri och modern och säkert tre gånger postmodern dessutom, men det är nåt lurt med minnet. Dom feta musklerna från Dean, Brando och senare Tom Cruise är upplösta och överklagade. Dom är avskrivna. Du kan göra film utan manus. Om du gör som Wong. Du kan få den spridd över världen och få stora priser. Du kan ta många år på dig att få fram filmen.

Är detta då en skiva som hör till år 2004? Nä. Den hör till nuet och det är alldeles sifferfritt och kvicksilverflytande giftigt och gasformigt. Många direkta lån från musikskapare från klassisk fransk och annan delikatess-film finns intryckta i skivan. Som främst lever på sitt guldpläterade tema, sitt grundmotiv – en molnformad skälvning med smak av loungedrink från Copacabana nån gång i en parallell tid snett upp till höger. Hela filmen och musiken är aromatisk, lättflyktig och svulstig genial. Alla som anas i detta parallella universum kan borsta tänderna, resa i tiden med öppna ögon och älska saknade sekunder när tåget genom tidvallen rusar in i en ny tunnel.

På premiärkvällen i Stockholm sa Håkan Lagher att filmen var en halvtimme för lång. Hej då, Håkan! Mattias Nohrborg, som är Mr Triangelfilm och står för importen och därmed har en professionellt och passionerad syn på saken, sa att när han såg filmen första gången lutade han sig tillbaka i fåtöljen och sa högt och klart: ”Kör den en gång till!”

Så gör jag med soundtrackskivan. Jag använder den för att röka ut en massa bluespartiklar som hotat mögla igen mig i tjugo år. Östern är inte ens röd, tack och lov. Nu kommer ett österland där långsamhetens neonnav snurrar obevekligt. Menthol-Östern. Som motvikt till Spaghetti-Western. Viss likhet med Tarantino finns. Om man hör skivan. Och hyr Tarantinos filmer utan att knäppa på bilden för starkt. ”Jackie Brown” har en svag släktskap med ”2046″. Den plogande poetiska formen. Men filmen ”2046″ kunde varit en timme till och jag väntar på en uppföljar-cd. Så kosmiskt stor var den korallrevsartade stämningen. Så tät, organisk och blöt av tårar som fyller alla saknadens hav. Så fri i sitt sätt att omfamna schabloner om manligt, mänskligt, kvinnligt eller bara märkligt. Tindrande saga med soundtrack som läcker saknad som ingen kan laga.