Det är svårt att inte imponeras av Will Holland. 25 år gammal har han redan släppt ett antal skivor och som Quantic fått ett aktat namn på breaksscenen. Fast han har inte nöjt sig med det. Har han dessutom, lite vid sidan om, släppt soulig slarvpop med kompisen Russell Porter som The Limp Twins och […][...]

Det är nästan exakt tre år sedan jag skrev om Sharon Jones and the Dap-Kings senast. På många sätt har de rest tre år bakåt i den soulfunkhistoriska flux de verkar i. (Och för er som inte redan hunnit bläddra fram min gamla text kan jag meddela att de befann sig ungefär vid året 1969 […][...]

Move back, move back that morning sun Shine its light for everyone That light gon shine and clouds is done One day we'll be so tall Vad har hänt med afrocentrismen inom hiphopen? När jag lyssnar på ”True & Livin'” börjar jag fundera på just det. Den rörelse inom hiphopen som kastade ut de massiva […][...]

”So now ladies and gentlemen it is star time. Are you ready for star time!?” Öppningen är en omstöpning av 1962-års Apollo-show. Den lämnar mig med tanken: ”Släpp samplingen fri!”. På allvar. Släpp den fri. Vi, mänskligheten, har inte råd att fortsätta låta de mest kreativa hiphopmakarna gömma sin musik i mörka vrår. Ja jag […][...]

”Now. It seems to be some people out there who don't know what a party is. You know what I'm saying, hell yeah? Let me bring it down for you. You pay too much money to come in here an' sit on yo' ass, right? So the best thing to do is just have a […][...]

Du kan tjata hela sommaren om The Commitments. Eller om att Nicke Andersson redan för hundra år sedan släppte en vinyl-sjua som låter så här. Eller att vita farbröder ska lämna sextiotalssoulen i fred. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag är upptagen med det jag hör. Floder av kärlek till svänget. Avspändhet. Ett gäng […][...]

Jag har ett problem (ja, kanske flera då – men här kommer ett av dem ut i ljuset). Jag har svårt att köpa skivor jag vet att jag kommer att gilla. Skivor med mina favoritartister som kanoniserats som deras självklara mästerverk. Så istället för att köpa James Brown ”Live at the Apollo” inspelad 1962 har […][...]

Jag trodde aldrig jag skulle uppskatta ett gitarrsolo… förrän jag hörde Angus Young på Wembley Arena! Det var svettiga mjukisbrallor, alla nävar i luften till ”Thunderstruck” och musiken gick rakt in i magen, i benen, i huvudet. För det är inget krux med AC/DC. Inga flashiga trummfills, finlir på gitarrerna och matematik för hjärnan. Det […][...]

Jag har aldrig fattat varför så många vill höra dålig musik just under julen. Senast häromdagen kom ett oväntat önskemål om juste ”dans runt granen”-musik med ”dragspel och prylar”. Lika snabbt började någon yra om Phil Spector. Honom gjorde jag upp med förra året. Dags för en sann hjälte att möta ättestupan i år. Tänkte […][...]

Kalla mig förutsägbar, men festivalens i särklass bästa spelning levererades av Moneybrother i Atlantistältet under fredagkvällen. Och det var inte bara bandet som var bäst. Publiken var minst lika bra. Jag har sett det här bandet spela för halvfulla lokaler så många gånger att jag nästan blev rädd av det varma mottagande de fick här […][...]