Det är intressant det här med skolor. När jag började lyssna på hiphop i slutet av åttiotalet kallades Native Tongues-kollektivet, med Jungle Brothers, De La Soul och A Tribe Called Quest i spetsen, ”den nya skolan” av många. Men redan dessförinnan hade det funnits en ”ny skola”. En skola som i princip tog sin början […][...]

Jag får frågan då och då. ”Vad gillar du för musik?” Snubblar oftast på svaret och hasplar ur mig ett: ”jag gillar bra musik.” Kanske inte så konstigt att jag ägnat en hel del tankeverksamhet åt att försöka definiera vad det är för sorts musik jag egentligen gillar bäst. Varje gång jag nått fram till […][...]

”Everybody’s rappin’ / and only few can flow”, konstaterade J-Live i Braggin’ Writes för några år sedan. Helt sant. Och få flyter bättre än Nasir ”Niggaz Against Society” Jones. Så har det varit ända sedan debuten 1994. Inför recensionen har jag levt med Nas fem tidigare skivor (ja, eller åtta, beroende på hur man räknar). […][...]

Efter omkring 40 år i branschen kommer Svante Thuresson till oss som debutant. För första gången har han skrivit sina låtar själv. Det hörs inte. Kompositionerna svämmar över av rutin (i ordets positiva bemärkelse). Det är svängig söndagsjazz i den skola där Bo Kaspers Orkester lärt upp massorna de senaste åren. Svante tar ut svängarna […][...]

Flopp. Det är inget kul ord. Framförallt inte om man sålt guld, platina respektive dubbel platina med sina tre föregående skivor. Det var i vilket fall det som hände Run DMC:s fjärde skiva Tougher Than Leather. Och hur reagerar man på en flopp? Så här. I alla fall om man heter Run, DMC och Jam […][...]

Du kanske har hört Lamyas singel Empires. Om inte är chansen hyfsat god att du hört ändå. Hon har nämligen dykt upp på skivor med Soul II Soul, James Brown, David Bowie, Duran Duran och Angelique Kidjo. Men nu är det alltså dags för henne själv. När jag för första gången hörde (och såg) Empires […][...]

Ända sedan den där ljumma sommarkvällen för två år sedan, har jag funderat på om D’Angelokonserten verkligen var så fantastisk. Eller om jag allra mest greps av den otroliga stämningen i lokalen, om jag var på speciellt bra humör den dagen och om det jag såg på scenen påverkade mitt intryck av det jag hörde […][...]

Get on the floor! En uppmaning som många följde år 2000. Då fick Mystikal sitt stora genombrott med brottarhitsen Shake Ya Ass och Danger. Men även om det var då han gjorde sig ett namn i bredare kretsar var det långt ifrån hans första album. Let’s Get Ready var Mystikals fjärde album. Jag blev aldrig […][...]

Med en dåres envishet kommer jag att fortsätta hävda att det inte finns några bra julskivor. ”Phil Spectors julskiva är bra”, kommer någon att svara. Nej, det är den inte. För att gilla julskivor måste man gilla låtarna och jag gillar verkligen inte ”Frosty the Snowman” och ”Rudolf the Red Nose Reindeer”. Det spelar ingen […][...]

James Brown var egentligen aldrig någon albumartist, det var singlarna som var fokus. Det känns konstigt att skriva det om en artist som under tre år (1968 -1970) gav ut minst femton fullängdare i eget namn och dessutom skrev och producerade album åt sina medmusiker. Men singlarna som spelades flitigt i radio, vilket i sin […][...]