När jag kollar igenom den här listan ångrar jag mig redan. Det är massor som jag missat, Arcade Fire och Fannypack som Ola smidigt fick med på sin lista. Så många skivor, så mycket bra musik. Så gott det går att lista decenniets bästa album. Här är min lista: 01. Animal Collective – Merriweather Post […][...]

Det är egentligen helt jävla omöjligt att lista de bästa skivorna ur ett helt årtionde. Vi gav oss fan på att göra det. Det här är min lista, den sammanställdes för några veckor sedan. Skulle jag ge mig på att göra en ny skulle den antagligen inte se likadan ut. Föga förvånande domineras listan av […][...]

Vexations osar nordeuropeisk pop. Det är på gränsen till svenskt med stråkar, lantliga stämningar och påpälsade, klara körer. Det ligger nära alla de band som aldrig blir något. Som samlar talangfull medlem på medlem men aldrig kommer någonstans eftersom man inte har ett koncept. Tyske Konstantin Gropper och hans Get Well Soon ligger nära konceptlösheten. […][...]

När jag letar referenser hamnar jag någonstans mellan norrländska Isolation Years och Devendra Banhart i snoppkjol. Mikael Häggqvist och hans Thieves From the North vågar ta till ganska stora gester på debutalbumet. Det är mastiga oooooh-körer, flöjter och teatraliska melodier som de kommer undan med i stort sett hela vägen. Främst för att inramningen av […][...]

2006 släppte North of no South Records det lite roliga konceptalbumet Jävla kritiker! där recensenter fått skriva recensioner på icke existerande låtar. Först därefter skapade artisterna låtarna. Jan Gradvall – Fibes, oh Fibes ”Psalm 2005” Malena Rydell – Uje Brandelius ”Bollen, bollen, bollen” Kalle Dixelius – Håkan Lidbo ”Du” Per Hagman – Silverbullit ”Late night […][...]

Umeåbaserade Chalksounds, numera Nomethod, släppte 2005 Fever, en sjua som golvade mig totalt och som bara kunde bereda väg för Anna Leong på deras stundande framgångsvåg. Många med mig höll med och spådde en ljus framtid för bandet. Succén uteblev och bandet förpassades till skuggorna igen, vilket nu såhär i efterhand ter sig varit rätta […][...]

Jag blev blixtförälskad i det här bandes formidabelt svängiga poplåt Good, Clean för ett par år sedan. På den här skivan inleder de med den perfekta uppföljaren till den förälskelsen. C’mon C’mon är nämligen en av årets allra bäst svängande poplåtar med hets, sköna körer, feta klaviaturer och alldeles fantastiskt trombonspel av Niklas Larsson. Hurra […][...]

Härförleden skrevs det i DN Kultur om hur kristendomen och dess estetik smyger sig in i populärmusiken. Isolation Years uttalade sig, bland andra, med anledning av att nya skivan ”Sign, sign” innehåller kristna symboler och behandlar kristendomen, trots att bandet säger sig vara icke-kristna. Bandet känner sig ändå bekväma med att använda symboliken, uppgav de. […][...]

Det bästa med musik är de oväntade fynden. Att bandet du aldrig hört talas chockar dig, som en förälskelse. En förälskelse du måste berätta om för alla du känner. The Celophane Flowers ”Too Good to Be Famous” är ett sånt fynd. Akustiskt avskalat vemod, baserad på såväl country som pop och psykedelika. Sparsamt kompat och […][...]

Fram till för ett par veckor sedan hade jag aldrig hört Isolation Years, utan bara läst om dem. Trevlig läsning men vid livepremiären förstod jag först inte vad allt ståhej handlade om. Rätt tråkig mellantemporock utan temperament eller någon större personlighet var mitt intryck. De som visste bättre förklarade att det inte var någon av […][...]