Det här är intelligent musik. Musik som skapats med ett syfte. Musiken vill förmedla en känsla och genom hela skivan kan man faktiskt känna en löpande känsla av enhetlighet. Inledande ”About Falling Out” kan nästan kännas lite för smart i sitt arrangemang men eftersom de har byggt hela sitt album kring den här känslan om […][...]

Det är förmodligen min f.d. arbetskamrat Pop-Karins fel att jag över huvud taget brydde mig om att lyssna på Jens Lekman. När hon en morgon glädjestrålande berättade om en konsert hon sett under helgen förstod jag att jag åtminstone borde ge Lekman en chans. Smiths/Morrissey-varningsklockorna till trots. Men det dröjde. Och dröjde. Det var egentligen […][...]

Jag tror att det var nån gång i vintras som jag blev medbjuden till en liten lokal pizzeria i Norrtull som intagits av Stockholms popunder. Ett par band skulle spela stafettspelningar om ett par låtar var under hela kvällen. När man kom in i entrén förstod man att det här inte skulle bli ett vanligt […][...]

Jag vet inte hur bra det gick för Shout Out Louds rent försäljningsmässigt förra året. Det kändes lite som att de gick upp som en Sonic-sol och sen föll platt till marken och att inte särskilt många tog sig tid att verkligen lyssna och köpa när albumet väl landade. Jag köpte det aldrig själv, så […][...]

Titeln ”howl howl gaff gaff” avslöjar egentligen inte vad Shout Out Louds första album består av. Men det ska den säkerligen inte heller. Skivan får väl tala för sig själv. För precis som bandets tidigare material visat har Adam, Carl, Ted, Bebban och Eric en känsla för poplåtar. Att sedan Ronald Bood producerat fullängdaren gör […][...]

Det börjar så bra. Ett slagverkskomp som hämtat från War. Stötig saxofon. Försiktigt distad gitarr. Tim Burgess falsettsång om tro. Lite skön bas. Och handklapp. Handklapp! Popvärldens mest effektiva vapen. Det är försiktig mjuk popmusik. Börjar bra. Charlatans frontfigur har flyttat till USA och släpper soloskiva inspelad med Linus (som tidigare jobbat med bland andra […][...]

Det var så klart en skitdålig idé att lägga CDOASS ”The Box” först på den här andra utgåvan i serien ”Svensk populärmusik”. En låt som är så mycket bättre än nära nog alla de resterande låtarna att jag nästan är beredd att rekommendera CDOASS-sjuan istället. Men nu kostar den här välmatade samlingen bara en spottstyver […][...]

Jag hittade till The Concretes någon gång under halvåret efter den där kalla kvällen i Hultsfred när Monster bestämde sig för att lägga ner. Jag dammsög under en lång period efter band där någon eller några av medlemmarna figurerade. Jag hittade trombonisten Viktor Brobacke i Chihuahua. Jag hittade saxofonisten Gustav Bendt i The Barbwires. Sångaren […][...]

Lite för att illustrera hur olika vi i redaktionen resonerar om musik presenterar jag här utdrag ur vår interna e-postlista. Jag har valt att stryka namnen på deltagarna i meningsutbytet. - Om och om igen med Pelle Almgren och Wow Liksom + Walking on Sunshine med Katrina and the Waves = Kom igen Lena. Bra […][...]

Belle & Sebastian har alltid haft en liten speciell plats i min skivhylla. Ödmjuka skottar med, vad en kompis till mig kallade, gullig pop. Gullig till sin struktur, men hård som flinta till sitt innehåll. För även om Belle & Sebastian är följsam, ibland pompös, pop så har de en tung politisk vinkling i många […][...]