Jag hittade till The Concretes någon gång under halvåret efter den där kalla kvällen i Hultsfred när Monster bestämde sig för att lägga ner. Jag dammsög under en lång period efter band där någon eller några av medlemmarna figurerade. Jag hittade trombonisten Viktor Brobacke i Chihuahua. Jag hittade saxofonisten Gustav Bendt i The Barbwires. Sångaren Anders Wendin stod plötsligt en decemberkväll på scenen i en källare i Örebro och kallade sig Moneybrother. Organisten Per Nyström hittade jag här.

Även om The Concretes musik står ganska långt från Monsters är det lätt att känna igen Pers försiktigt stötiga lätt jamaicanskt färgade spel.

Nu finns det gott om skäl att tycka om det här bandet redan innan vi når fram till musiken. Jag gillar att de envisas med att göra det mesta på ett sätt som enligt branschen är så fel. Att de släpper singelspår som inte dyker upp på album. Att de arrangerar fester för att finansiera skivinspelningar. Att de ger ut det de spelat in själva. Att de formger på egen hand. Det ger en helhet som uppskattas.

Om du minns låtar som gladpoppiga ”Teen Love” och ”Give A Little” har du säkert redan dansat runt lycklig framför radion varje gång du hört den söta singeln ”You Can't Hurry Love” från den här skivan.

På sitt debutalbum (samlingen ”Boyoubetterunow” räknas inte) har tempot sänkts. Det mesta går i ett sorts vemodigt ”dagen efter”-tempo. Lite som en svensk sötpops motsvarighet till Jesus & Mary Chains ”Stoned & Dethroned”. För även om det inte låter särskilt likt JAMC får jag ofta samma känsla när jag lyssnar. Känslan av att vakna upp bakfull en sommarförmiddag och inte riktigt hitta alla kroppsdelar.

I centrum står Victoria Bergmans säregna röst och hon sällar sig med självklarhet till skaran av utmärkta svenska popsångerskor (Karin Dreijer, Nina Natri, Stina Nordenstam, Jenny Wilson och så vidare).

Vid sidan av Victorias röst är det Maria Erikssons och Daniel Värsjös gitarrspel som fångar mig oftast. Tillsammans skapar de söta och finurliga slingor som väver vackra popmelodier i det annars dystra ljudlandskapet.

Annars överraskas jag till en början av den stora instrumenteringen. Jag mindes The Concretes som enklare. Idag är bandet i grunduppställningen åtta personer och i den förlängda familjen finns ytterligare tolv musiker. På scen förstärker ofta bandets producent Jari Haapalainen på mandolin och ljudlåda. Det är ingen vågad gissning att Jari betytt en hel del för bandets utveckling. Han har en osviklig förmåga att locka fram de vackraste melodier och att sätta kör och blås precis där de bäst behövs.

Pop som är så bräcklig att jag ibland tror att den ska falla sönder framför öronen på mig.

Jag har inte riktigt lyckats bli kompis med skivans alla låtar, det ska jag erkänna. Jag gillar stämningen och ljuden, men ibland önskar jag att det fanns fler lika självklara popsånger som ”You Can't Hurry Love”. Blyga ”Seems Fine”och kanske framför allt ystra ”Lovin Kind” kommer nära. Men de är undantag.

Det mesta tassar fram försiktigt för att inte väcka någon med ett abrupt dån.

Kort sammanfattat handlar det ändå om en bra samling snyggt framförda popmelodier.