Musikaliskt sett gillar jag den här plattan hur hårt som helst. Det är tung, långsam funk i botten på nästan varenda låt, och basgångarna är så djupa och gungiga att jag får darr. Men det är ju det här med bitch-skrikandet jag inte riktigt klarar av. Innan jag hade läst in mig på Too $hort […][...]

The Latin Kings. Alla har en åsikt. Snubbarna från Botkyrka får alltid reaktioner. Kärlek eller hat. Jag vågar hävda att det inte finns något mellanläge. Jag har aldrig träffat någon som tyckt att de är ”så där”. Det är lika bra att jag erkänner. Jag älskar TLK. Första albumet, ”Välkommen till förorten”, var en salig […][...]

De senaste åren har hiphopen i USA till största delen dominerats av dels listanpassad partyhiphop och dels den hårdare gangsta varianten med artister som i sina rhymes koncentrerat sig på att outtröttligt påpeka hur mycket vassare MC:s de är än alla andra, hur många de fått i säng, hur stora vapen de kan hantera, hur […][...]

”G.O.A.T.” utläses greatest of all time. En gång. För länge, länge sedan stämde det nästan. Ladies Love Cool James ligger bakom några av den tidiga hiphopens största klassiker. Idag har herr Smith stelnat i formen sen länge. De två föregående albumen, ”Mr Smith” och ”Phenomenon” har varit tämligen bleka historier. ”G.O.A.T.” är inte bättre. Det […][...]

Jazzmatazz har alltid varit Gurus chans att chilla med snubbar och snubbor han gillar. Visa upp lite nya ansikten, ge respekt till förebilder och dela mikrofonen med kompisar. Lika starkt som materialet han och DJ Premier ger oss som Gang Starr har det aldrig varit. Istället för hårt och angeläget har det varit lojt, avslappnat […][...]

Det har gått ett tag sedan sist. Alldeles för länge. Men nu är de tre idiiterna från förorten tillbaka med uppföljaren till ”I skuggan av betongen”. Första smakprovet från den kommande plattan ”Mitt kvarter” visar upp ett TLK som fortsätter på den lugnare, tyngre, mer allvarliga stilen som de hittade fram till på förra plattan. […][...]

Da Brat har fram till detta tredje album alltid varit något av en pojkflicka. Hon har varit en kool katt som inte tar skit från nån. Hon har varit en kvinnlig kusin till snubbar som Snoop Dogg och Warren G. En skön g-funktjej som gjort sin grej. Rökt på lite för ofta och släppt ifrån […][...]

”The Ecleftic”. Det är en makalöst passande titel. Jag brukar tycka att jag själv är eklektisk i mitt musiklyssnande, men när jag jämför min egen skivsamling med Wyclef Jeans skivor bleknar jag. Wyclef lyckas plocka samman saker som i vanliga fall får mig att stoppa fingrarna i halsen med saker som får mig att jubla […][...]

Jermaine Dupri har med sitt So So Def verkligen lyckats skapa sin egen nisch i hiphopvärlden. Han är kungen av barnstjärnor. Allt började med Kriss Kross och ”Jump”, fortsatte via Da Brat och Xscape till senaste tillskottet: Lil Bow Wow. Med ännu en nytolkning av George Clintons klassiker ”Atomic Dog” rusade valpen rakt in på […][...]

Det här riskerar att bli en recension signerad ett surt gammalt fan. De La Soul var nämligen ett av de första hiphop-band jag lyssnade på. Min första kontakt med hiphop var Beastie Boys ”Licensed to Ill”, Run DMC:s ”Raising Hell” och Public Enemys ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back”. Strax därefter […][...]