Jermaine Dupri har med sitt So So Def verkligen lyckats skapa sin egen nisch i hiphopvärlden. Han är kungen av barnstjärnor. Allt började med Kriss Kross och ”Jump”, fortsatte via Da Brat och Xscape till senaste tillskottet: Lil Bow Wow. Med ännu en nytolkning av George Clintons klassiker ”Atomic Dog” rusade valpen rakt in på topplistorna runtom i världen snabbare än du han säga ”Bow Wow Wow Yippie Yo Yippie Yey”. Tillsammans med Mr Doggfather själv var det väl i och för sig snarare Snoops genombrottslåt Lil Bow Wow på ett ganska charmigt vis uppdaterade för en hoper nya kids än Clintons p-funkanthem.

Jag förstår ju att ”Beware of Dog” i första hand inte riktar sig till mig. Det här är musik för barn med moderna föräldrar som inte skräms av hiphop. Varken skivan eller Lil Bow Wow skäms för det. Fula ord lyser med sin frånvaro, så när Snoop försöker smyga in ett ”motherfucker” blir det bara ”motherf…”. Lil rappar också mest om upplevelser som mycket väl skulle kunna vara hans egna. När han rappar om tjejer gör han tydligt klart att han inte tänker ”get serious 'til I'm in my twenties” och får det att låta som om det var en hel livstid dit. På något vis är det väldigt skönt att teamet bakom skivan lagt ner kraft på att ge honom material som speglar en trettonårings värld och inte gett honom något från hyllan om att röka feta och pimpla öl.

Vid sidan av all den musik som produceras direkt för den attraktiva barnmarknaden (Markoolio, Dr Bombay, Bubbles, A-Teens osv) framstår Lil Bow Wow som den finaste av fiskar. Musiken är en lagom blandning av välbeprövade beats och loopar. Saker som fäster. Men, för oss som inte finns i målgruppen är det här tämligen meningslöst. Frågan är om LBW har en chans att fånga små flickhjärtan här i Sverige eler om han helt enkelt inte klarar av att slåss med bajshumor och pojkband. Hur mycket jag än önskar att det finns en hel hoper små g-funkare där ute är jag rädd att det blir Bubbles eller något popstarsband som går segrande ur striden.