Det är en befrielse att lyssna på ”Gott folk”. Timbuktu tar det till södern. Ut på landet. Nya singeln pekar ut en delvis ny väg för svensk hiphop. Videon som redan pumpas flitigt på Z-TV finns med som en bonus. Kanske får han äntligen sitt publika genombrott nu. Timbuktu förjänar det. Breakmecanix har gett Timuktu […][...]

Timbaland verkar inte kunna göra mycket fel just nu. Under år 2001 var han inblandad i flera av årets bästa skivor och singlar, sin egen inte minst. Och till skillnad från kompisarna i The Neptunes lyckas han behålla sin typiska stil utan att det blir uttjatat (kanske mest därför att han varit mer kräsen med […][...]

Visst är det befirande att lyssna på amerikanska hiphopares dissningar av varandra? Inget hymlande med vem man rappar om. Bara rakt på. Stenhårt. Vulgärt. Irriterande. Alla ”god smak”-filter i världen slår i bott och blinkar intensivt rött. Instinktivt vill jag såga, bara för att det är så man ska reagera. Särskilt efter Biggie och 2Pac. […][...]

Hiphopen har mist många stjärnor under våldsamma omständigheter ända sedan Boogie Down Productions Scott La Rock blev mördad 1987. Men av alla som fallit är det ingen jag saknar mer än en viss Tupac Shakur. Oavsett om han, som medlem i Digital Underground var med i Dan Aykroyd-komedier, öst-/västkustbattlade, snuskrappade eller lekte Mad Max med […][...]

”Skivan är en milstolpe i svensk musikhistoria. En röktung och stenhård reggae- och dubinfluerad skiva som skildrade livet i förorten på ett vis vi inte sett maken till förut. Det nya Sverige klev ut i ljuset på allvar. Naiviteten från debuten var som bortblåst. ”I skuggan av betongen” ligger till grund för hela den svenska […][...]

Få artister har misslyckats så kapitalt som Wu-Tang Clan med att knåpa ihop en uppföljare till ett klassisk album. Den banbrytande skräckfilmstrippen på Enter The Wu-Tang (36 Chambers) förbyttes mot en reklamjippodubbel som jag verkligen försöker glömma. The W var en rejäl uppryckning, men det har i ärlighetens namn varit roligare när klanmedlemmarna släppt ifrån […][...]

Att just Promoe skulle bli den första ur kollektivet Looptroop att släppa ett album på egen hand har på något vis hela tiden känts självklart. Han är den självklara blickpunkten på varje konsert. På varje bild. Han är den som hamnat i främst i rampluset. Att han dessutom har den mest särpräglade rösten i kollektivet […][...]

Det dröjde rätt länge innan jag köpte Melindas debutalster. Knäckt av en brud var helt okej när den kom. Relationsteorin var, och fortfarande är, fantastisk (Masse!) Men varken M.E.L.I.N.D.A. eller Brudmaffia kändes särskilt roliga. Det var varken rimmen eller rappen som var problemet. Snarare var det att musiken inte passade texterna. Den kändes alldeles för […][...]

Var Timbaland hittar sina rytmer och ljud har jag ingen aning om. Efter att ha hört Missy Elliotts Miss E…So Addictive tidigare i år blev jag övertygad om att det i alla fall inte är i vårt solsystem. När han sedan snickrade ihop We Need A Resolution åt Aaliyah kliade jag mig bara i huvudet. […][...]

Det är väl ingen som lyckats missa City Highs ”What Would You Do”? Radiohiten som bryter ner med beatet från Dr Dres monsterhit ”The Next Expisode”. Nej, jag tänkte väl det. De flesta har säkert hört ”City High Anthem” också? Där någonstans tar den här skivan slut. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat […][...]