”Skivan är en milstolpe i svensk musikhistoria. En röktung och stenhård reggae- och dubinfluerad skiva som skildrade livet i förorten på ett vis vi inte sett maken till förut. Det nya Sverige klev ut i ljuset på allvar. Naiviteten från debuten var som bortblåst. ”I skuggan av betongen” ligger till grund för hela den svenska hiphop-scen som blomstrat de senaste två-tre åren. Utan den hade knappast Petter, Ayo, Feven eller någon av de andra som skiner nu låtit som de låter. Frågan är om någon vågat greppa mikrofonen och börjat rimma på svenska om det inte vore för The Latin Kings?”

Vi tackar redaktör Patrik Hamberg för de orden om ”I skuggan av betongen” som jag inte kunnat formulera bättre själv. Men innan vi går vidare backar vi först bandet till 1994.

Jag tillhörde dem som garvade gott och rått och visste knappt om jag skulle skratta eller gråta när jag först hörde låtar som ”Kompisar från förr”, ”Snubben”, ”Fint väder”, ”De e dej jag vill ha” och alla de andra klassikerna från ”Välkommen till förorten”.

Texter om snubbar, gussar, pistoler, muskelberg, spjut, trampade tår och att klämma finnar när det var dags för att kalva. Tror inte det finns någon skiva som bjudit på så många goda skratt som ”Välkommen till förorten”.

Men efter ett tag upptäckte jag att det dolde sig så mycket mer bland alla frivilliga och ofrivilliga punchlines som radades upp. Insprängt mellan all underlivshumor och pricksäkra texter som frambringade bästa tänkbara humör fanns skildringar och frågeställningar som aldrig tidigare förekommit i svensk musik.

”Hur länge ska jag vara lugn och tolerant – hur länge tänker du vara ignorant” (”Snubben”)

En rapport från insidan. Inifrån det okända Sverige. En värld som få ”svennar” haft, och har, någon som helst inblick i, men de flesta har en åsikt om. Mer eller mindre uteslutande baserad på fördomar. Fördomar som fördes fram i ljuset på ”Välkommen till förorten”. Inte helt överraskande så var de inte vackra. Varken då eller nu.

Det som påbörjades på ”Välkommen till förorten” förädlas på ”I skuggan av betongen”. Låtar som ”Fördomar” och ”Rötter” väcker förhoppningsvis tankeverksamheten hos alla som hör dem.

”Vem är kriminell, vem kan det va' – varför pekar ni på mig, varför måste det va' jag? Pekar ni på mig för att jag är annorlunda? Öppna era ögon och sluta blunda” (”Rötter”)

Gränsen mellan förutfattade meningar, fördomar och den allra skitigaste rasism kan vara hårfin. De två första kategorierna är alla människor utrustade med. Är man medveten om dem har man möjlighet att hantera och motarbeta dem för att förhoppningsvis så småningom övervinna dem.

”Välkommen till förorten” innehåller visserligen fler festlåtar och kanske även fler toppar i form av givna hits, men ”I skuggan av betongen” är den bättre plattan av de två. Den känns mer som en helhet och är mer angelägen. Båda innehåller skildringar av kriminalitet och drogmissbruk som lätt kan tolkas som romantiseringar. Det är inte alltid det enklaste att avgöra om TLK bara skildrar verkligheten i förorten eller om de försvarar brott och drogmissbruk i viss utsträckning i låtar som ”Dags för bax” och ”Gitta från verkligheten”. Man får som lyssnare själv tolka vad som sägs. Även följderna av ett liv på gränsen skildras i låtar som ”Shuno”. Framgång och fall. Hur som helst är ”I skuggan av betongen” ett omistligt dokument från vad som kan ses som Sveriges bakgård.

Oavsett tema är texterna ofta mästerliga. Dogges lyrik är både bildlig och bokstavlig på en och samma gång. Oavsett om det är betongskildringar?

”Där ute genom fönstret, trist och grått – precis som i Polen när halva dagen redan gått” (”Dags för bax”)

…eller erotik det gäller:
”Chorizon är på plats – det behövs ingen stav” (”Så skön”)

Med sin typiska blandning av allvar och humor på betonggrå beats skapade Dogge, Chepe och Salla vad som förmodligen är svensk hiphops hittills bästa platta. Genialisk i sin enkelhet.

”I skuggan av betongen” är en klassiker och den här återutgivna versionen av plattan är påminnelse om det. Att de nya versionerna av ”Shuno” och ”Botkyrka Stylee” inte slår originalen är sådant man får räkna med. Det är svårt att förbättra sådant som nästintill är fulländat.